Ett exempel förekom i GP den 13/8, och det handlade om ordet liksom, som enligt skribenten nog blivit det vanligaste ordet i svenskan. Ett ord som man tar till ”när man inte kan hitta något bättre”.
För det första har aldrig liksom hört till de vanligaste orden i svenskan. De tio vanligaste är och, i, att, en, som, det, är, av, den, på. Det är inte mer spännande än så. Dessutom tror jag faktiskt att liksom var mer frekvent i talspråket för 20 år sedan. I dag har typ ersatt många liksom.
För det andra är naturligtvis inte liksom ett ord som man tar till ”när man inte kan hitta något bättre”. Ibland letar vi efter ord, och då är det alltid innehållsord vi söker. Häromdagen tog det mig ett tag innan jag hittade ordet raggmunk. Ordet liksom hade inte varit något alternativ, däremot ett uttryck i stil med en pannkaka liksom.
Ordet liksom kan betecknas som en vaghetsmarkör som kan användas för att markera att det som sägs inte är exakt och distinkt. Uttryck som liksom, ungefär, rätt, änna och på nåt sätt använder vi alla för att markera ”ungefärlighet”, men vi gör det olika flitigt.
Sedan är det så, att när man väl börjat reta sig på liksom, alltså, va, lite, dom, vart (för var) eller han (för honom), blir man duktig på att lägga märke till dem. Eftersom man lägger märke till fler och fler exempel, stiger irritationen. Inlärd irritation är en term som används om just det här fenomenet. Irritation är det, och den irritationen är inlärd och uppövad. Den är varken medfödd eller gudagiven.
Förmodligen bär vi alla på en dos inlärd irritation. Jag har till exempel en i övrigt intellektuell och rationell bekant som inte tål att höra eller se vårat och erat i stället för vår och er.
Den här insändaren om liksom avslutas med meningen: ”Vad säger ni språkkunniga, som kanske vill vårda svenska språket?”
Ja, vad säger vi språkkunniga? Vi anklagas ju ofta för att vara alltför liberala, men ingen människa vill väl på fullt allvar förbjuda ordet liksom. Däremot anser vi väl alla, såväl experter som lekmän, att vi ska variera vårt språk.
I skolan fick vi lära oss att alltid läsa igenom uppsatskladden och stryka onödiga ord innan vi skrev rent och lämnade in. Ett gott råd, även om vi var osäkra på vilka ord som var onödiga.
När jag skriver en spalt i GP, läser jag igenom texten och tar bort en del nog, väl, kanske och lite. I stället för att skriva att något är lite intressant går det oftast minst lika bra att bara skriva intressant.
När en fotbollsspelare intervjuas direkt efter en match, finns inget manus till hands där onödiga ord kan strykas, och tankarna upptas av annat än ordvalet.
Spontant talspråk är med nödvändighet annorlunda och mindre pregnant än överlagt skriftspråk. Det hindrar inte att vi alla liksom bör variera vårt språk – och dessutom förlåta ett och annat liksom hos andra.
