I dag är det den Internationella Arbetsmiljödagen: en bra dag att uppmärksamma de framsteg som gjorts gällande säkerhet och hälsa på våra arbetsplatser de senaste decennierna. Det är numera sällan som vi träffar patienter med lösningsmedelsskador eller blyförgiftning. Skadliga arbetsmetoder byts ut, den organisatoriska och psykosociala arbetsmiljön får alltmer uppmärksamhet och många insatser görs för att förbättra arbetsplatsergonomin. Men för vår allra vanligaste patient – de som fått sina händer förstörda av arbete med vibrerande verktyg – verkar nästan ingenting ha hänt.
Varje vecka träffar vi nya män och kvinnor med skadade händer. Vissa av de som vi träffar har arbetat som rivningsarbetare eller betongarbetare bara några år, men har redan händer som värker och fingrar som vitnar i kyla. Vi träffar andra som varit i arbete i något decennium, som snickare, anläggare eller mekaniker vars händer blivit allt svagare och mindre användbara både i arbetet och hemma med familjen. Vi träffar också de som bara fortsatt att arbeta år efter år, vars händer är stela och stumma och ömma och kalla, som fumlar när de ska göra sådant som att knäppa skjortan, borsta tänderna, låsa upp en dörr, som inte kan känna om kaffekoppen är varm eller kall.
Samhällsekonomisk förlust
Förutom de personliga tragedier detta innebär så är det en stor samhällsekonomisk förlust; förutom att symtomen är allvarligt handikappande så är de ofta obotliga. Vi läkare kan se till att större nervinklämningar opereras och rehabiliteras på bästa sätt och i undantagsfall kan medicinering lindra vissa av symtomen. Men vibrationsskador läker inte – så enda sättet att slippa dem är att aldrig få dem.
Medan gränsvärdet för kemiska exponeringar sänks för att färre ska bli sjuka, så ligger gränsvärdena för vibrationer kvar på en nivå där en del av arbetsstyrkan drabbas av sjukdom redan inom några år – och dessutom följs de ofta inte.
Vibrationsdämpare används på många andra ställen i industrin och projekt har gjorts där man tillämpat dem också på handhållna vibrerande verktyg – vilket fungerat bra. Producenterna tillverkar dem dock inte – och hänvisar till att kunderna prioriterar effektivitet och prisvärdhet över användarvänlighet. Detta trots att vår arbetsmiljölag påbjuder att använda utrustning som vibrerar så lite som möjligt.
För de anställda som riskerar att skadas av vibrerande verktyg ska arbetsgivaren anordna läkarundersökningar av händerna regelbundet via företagshälsovården. Tanken är att skador ska upptäckas tidigt och leda till åtgärder både på arbetsplatsen och för den enskilde. I vår kliniska verksamhet (liksom i den statistik som finns) är det dock tydligt att dessa regler ofta inte följs, vilket leder till en stor hälsobörda – som hade kunnat förebyggas. En sent upptäckt vibrationsskada innebär också att en eventuell omställning till annat arbete blir svårare – riktigt svårt skadade händer har svårt att hantera både verktyg och tangentbord.
Medan gränsvärdet för kemiska exponeringar sänks för att färre ska bli sjuka, så ligger gränsvärdena för vibrationer kvar på en nivå där en del av arbetsstyrkan drabbas av sjukdom redan inom några år – och dessutom följs de ofta inte
Om inte arbetsgivarna tar sitt ansvar, kan kunderna göra det? Ofta förutsätter vi som köper rot-tjänster att arbetsvillkoren är bra, och att svensk lag följs. Få privatpersoner funderar själva på om priset för att riva ut ett badrum är lite för billigt – om det kräver att samma person står och borrar eller använder bilmaskin alltför länge?
Och faktum är att de stora inköparna av arbete med vibrerande verktyg – de som sitter på till exempel regioner, kommuner och statliga verk och handlar upp byggnationer av alltifrån skolor och sjukhus till tunnlar och tågbanor – ofta verkar resonera precis som vi privatpersoner. De som lägger anbud förväntas följa arbetsmiljölagen, men man följer sedan sällan upp det när arbetet väl startat. I nuläget körs maskinerna i den utsträckning som produktionstakten och avtalen kräver – och vem vill försena byggnations- eller infrastrukturprojekt ytterligare?
Utdöma viten
Om inte kunder och upphandlare tar sitt ansvar, kan våra politiker göra det? Eftersom det finns en lagstiftning som inte följs eller fungerar, och eftersom det leder till en omfattande sjuklighet med samhällsekonomiska förluster, undrar vi vad man från politiskt håll vill göra åt problemen? Regeringen presenterade nyligen satsningar på ett ökat vägunderhåll och utökat rot-avdrag, men var finns de långsiktiga satsningarna på att hålla de som utför dessa arbeten friska?
Vi efterlyser att:
- Arbetsgivare med anställda som arbetar med hand-arm-vibrerande verktyg över insatsvärdet faktiskt anordnar medicinska kontroller i företagshälsovården.
- Upphandlare ställer krav på både medicinska kontroller och att bästa möjliga teknik används för att minimera hand-arm-vibrationer.
- Arbetsmiljöverket i större mån utdömer viten för de som brutit mot regler – viten som i någon mån motsvarar den faktiska kostnaden som både individ och samhälle beläggs med när en arbetande människa blir handikappad.
Om detta skulle genomföras skulle vi minska lidande och ohälsa och spara stora kostnader för samhället.
Annika Paldanius, specialistläkare i Arbets- och Miljömedicin
Karin Wilde, specialistläkare i Arbets- och Miljömedicin
Helena Gyllensvärd Sandén, universitetssjukhusöverläkare och docent i arbets- och miljömedicin
Leo Stockfelt, överläkare och docent i arbets- och miljömedicin
Linda Långsved, ST-läkare i arbets- och miljömedicin
Linnea Garbring-Wicks, ST-läkare i arbets- och miljömedicin
Florencia Harari, ST-läkare och docent i arbets- och miljömedicin
