Jag tittar på min tvååriga dotter. På kindens mjuka böj, de små axlarna och hårets lockar. Jag slås av tanken hur liten och oskyldig hon är i jämförelse med den stora världen som väntar henne. En primitiv känsla hugger till; jag vill skydda henne mot alla faror. Som säkert alla föräldrar vet innerst inne är det en omöjlighet, men om det hemska skulle ske, då ska vi kunna luta oss mot rättsväsendet.
Fallet med mannen som frias för våldtäkt mot barn för att hovrätten inte visste vad en snippa var får min tro på rättsväsendet att raseras fullkomligt.
Ska jag berätta för min dotter att våra lagar är tandlösa, tomma ord på blanka papper? Flickan gjorde precis det som en förälder önskar; berättade för en vuxen. Ska vi föräldrar sluta uppmana barnen att berätta. Ska jag ta ner hennes förväntningar på rättsväsendet, så kraschen inte blir så hård ifall hon skulle falla. Är det bättre om jag försöker rusta henne för en framtid där ett barns ord bleknar när de ställs mot en 51-årig mans utsaga.
Uppleva traumat igen
Att Sveriges domare inte förstår prepositionen inne och att inne inte är på är oerhört anmärkningsvärt. Det kvittar om barnen får utstå långa förhör där de måste uppleva traumat igen, för i slutändan faller det på någon detalj som domarna säger att de saknar.
Så jag ser på min tvååriga lilla flicka där hon står på verandan och jagar såpbubblorna som sakta stiger och den krampaktiga känslan av att vilja skydda henne mot allt ont kryper in i hjärtat igen. På sociala medier sprids texten ”Jag vet vad en snippa är” och jag känner kraften från alla som står upp, säger ifrån och vill ha förändring. Det måste bli en förändring. Vi kan inte be våra barn att tro på rättvisan när de gång på gång blir svikna. För vi har varit här förut. Vi har skrivit på namnlistor, delat hashtags, gråtit över liknande domar och blivit förbannade tillsammans i fikarummet. Vi har anordnat manifestationer på gatorna och sett ljusen vi tänt som symboler av hopp om förändring.
Som säkert alla föräldrar vet innerst inne är det en omöjlighet, men om det hemska skulle ske, då ska vi kunna luta oss mot rättsväsendet
Men det ekar fortfarande tomt.
Så låt mig be er, politiker och beslutsfattare. Ta oss i handen, gå sida vid sida med oss medan ljusen brinner. Lyssna på förtvivlade föräldrar som är trötta på namnlistor och vill ha lagändringar som på riktigt skyddar deras barn. Bestäm er, precis som vi andra har gjort, att nu räcker det. Bestäm er för att ställa er på barnens sida.
Så att jag som mamma, kan se mitt barn i ögonen och säga; De lyssnade. De agerade. Det är inte bara tomma ord på blanka papper.
Catharina Gallon, mamma och kulturvetare
