Till komiken hörde att Karin Boyes dikt ”Javisst gör det ont” skulle läsas på vad programledarna kallade ”äkta göteborgska”. En utspökad Ann Westin läste då ”A vesst gör det sketaont när knoppjävlar brister”.
Många upprördes av hur Karin Boye förödmjukades genom tilltaget. ”Ge fan i Karin Boye” skrev göteborgaren och skribenten Marcus Birro upprört.
Jag håller med om det, och det var plumpt och smaklöst.
Men det handlar inte bara om Karin Boye. Det handlar också om ett förlöjligande av Göteborg, göteborgska och i förlängningen göteborgare.
Det finns två sätt att se på göteborgskan. Det ena är att se språket inifrån. Det är vårt modersmål, och det var våra föräldrars modersmål. Det är och har varit talspråket hos några hundra tusen göteborgare. Människor som vaknar till väckarklockan, knatar i väg till jobbet, kommer hem, äter middag, ser på tv och förbereder nästa dags äventyr. Det är vårt språk.
Det andra sättet är att se språket utifrån. I det perspektivet kan man kanske säga ”äkta göteborgare som talar äkta göteborgska”. Få göteborgare skulle uttrycka sig på det sättet.
Ibland hör man människor utifrån tala om hur trevligt det är i Götlaborg. Ingen göteborgare säger Götlaborg. Även Götet är en form som mest, kanske enbart, hörs från folk utifrån.
Idén att göteborgare ständigt excellerar i ordvitsar och döper om befintliga byggnader är vida spridd, men alla gör det inte. Däremot finns det en del fullträffar i den branschen: Hedendomen, Kopparmärra, Ellysepalatset och Synvillan. Sådant skäms vi inte över.
Det finns, är jag rädd, en schablonbild av göteborgska som språket hos dem som har framtiden bakom sig. Kal och Ada hör hit. Ingen kan tycka illa om dem, men det är svårt att identifiera sig med dem. Jag hör ingen säga att farsan var en riktig Kålle och morsan en riktig Ada. Och de är näppeligen nationens hopp och framtid.
En annan schablonbild illustreras av Robert Gustafssons figur Weiron i ottan från tv-programmet Nile city, om ni minns honom. En påfrestande tjôtgubbe, helt omedveten om normer för normalt uppträdande. En nidbild, men en rätt kul sådan.
Nu ska det också sägas att göteborgskan hör till de dialekter som rankas högt i dialektenkäter. Trots det är det göteborgskan som illustreras med en nidbild, inte (eller mer sällan) skånskan eller stockholmskan.
Det här utifrånperspektivet är naturligtvis vanligt hos utombys, men det finns även bland göteborgare, och då bottnar det i sociala skillnader i språkbruket. Det finns, och än mer fanns, en rejäl skillnad mellan göteborgskan i arbetarkvarteren och den i de mer välbeställda kvarteren. Och det är alltid de mindre bemedlades dialekt som blir förlöjligad.
Naturligtvis får man skämta om göteborgska, men finns det någon svensk dialekt som så ofta görs till åtlöje? Jag tvivlar.
Och åsikter om språk kopplas ofta ihop med åsikter om språkbrukarna.
