Mitt i sommaren där rapporterna om extremvärme avlöser varandra presenteras EU:s jordbrukspolitik – Common Agricultural Policy, CAP. Hur ska vi fortsätta kunna producera mat, i ett förändrat klimat och utan att skynda på uppvärmningen? För att det ska vara möjligt behövs inte bara bönder, dessutom måste jordbrukspolitik vara klimatpolitik. Nu vilar ett stort ansvar på de EU-parlamentariker och Sveriges regering som under de kommande åren ska vara med och förhandla CAP:en.
Klimatförändringarnas effekter slår direkt mot lantbruket, samtidigt är det en av våra viktigaste skyddsvallar. EU:s jordbrukspolitik måste därför jobba med att belöna bönders arbete med klimatanpassning, biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Resiliens i hela livsmedelssystemet måste utgöra en grundbult i stödet till lantbruket. Ofta är naturbaserade lösningar och justering av odlingsmetoder det mest effektiva skyddet. Att hjälpa bönder med kostnaderna för detta är bra politik. Inte bara är det ett direkt stöd till bönderna i deras verksamhet, det betalar också av sig vid händelse av extremväder. Både för den enskilde bonden och för samhället i stort som får matförsörjningen säkrad.
EU:s jordbrukspolitik har i decennier gynnat lönsamheten för de stora industrierna istället för de enskilda bönderna. Det har fått stora konsekvenser för hur jordbruken utvecklats.
Vi behöver därför tänka om från dagens CAP som är utformat för att främja så stora gårdar som möjligt, till att mer belöna alla lantbrukarnas ekosystemtjänster och bidrag till omställningen. Om vi vill ha trygg livsmedelsförsörjning i ett klimat som förändras, måste vi underlätta för ett jordbruk som är robust, mångsidigt och hållbart. Torkan i Sydeuropa påverkar även svenska matpriser. När vattenmagasin sinar i norra Italien påverkas hela EU:s livsmedelsflöden. Därför måste klimat- och jordbrukspolitiken gå hand i hand.
Bönderna blir färre
I samband med att EU ställer om jordbrukspolitiken till att gynna böndernas insatser istället för gårdarnas storlek, måste också åtgärder vidtas för att få fler unga att bli bönder. EU:s jordbrukspolitik har i decennier gynnat lönsamheten för de stora industrierna istället för de enskilda bönderna. Det har fått stora konsekvenser för hur jordbruken utvecklats. Att medelåldern för en bonde i EU närmar sig 60 och att gårdarna blir större men bönderna färre, är motsatsen till ett resilient livsmedelssystem. De stora gårdarna i södra Europa som systemet till stor del har utformats efter är mångdubbelt större än de största svenska gårdarna. I en svensk kontext behöver vi fokusera på att förbättra arbetsvillkoren och förutsättningarna för omställning hos såväl små- och medelstora som större gårdar och göra så att det är mer lönsamt att producera maten maten, än att sälja produkter – till exempel bekämpningsmedel – till den som gör det.
Utan förbättrad lönsamhet kommer inte EU kunna lösa problemet med att bönderna blir allt äldre utan att yngre personer tar över gårdarna. Även på hemmaplan är generationsskifte en utmaning, och resiliens måste bli en grundbult i jordbrukspolitiken även här. Miljöpartiet har bland annat föreslagit ett klimatanpassningskliv – ett nytt stöd till kommuner och företag för att kunna ta höjd för framtidens extremväder. När EU-parlamentet förhandlar CAP under de kommande åren kommer vi miljöpartister kämpa för att underlätta för generationsväxling och stötta böndernas omställning. Vi hoppas på samma prioriteringar från Sveriges regering i ministerrådet.
Det måste vara lönsamt för Europas bönder att producera mat. Idag har vi ett system där det är oljeindustrin och kemikalieindustrin som tjänar pengar när maten produceras, och livsmedelsjättar som gör vinster när maten säljs. Lantbrukarna pressas från båda håll och är på väg att bli en utrotningshotad art. Säkerhetspolitik och beredskap, miljö och klimatpolitik. De stora nuvarande utmaningarna i vår omvärld, alla kan hanteras med en grön och hållbar jordbrukspolitik.
Amanda Lind (MP), Språkrör
Pär Holmgren (MP), EU-parlamentariker
