Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I litteratur – såväl för vuxna som för barn – finns endast ett litterärt värde. Detta värde känner inga nationsgränser och handlar enbart om förmågan att gestalta allmänmänskliga erfarenheter, skriver debattören. Bild: Paul Wennerholm/TT
I litteratur – såväl för vuxna som för barn – finns endast ett litterärt värde. Detta värde känner inga nationsgränser och handlar enbart om förmågan att gestalta allmänmänskliga erfarenheter, skriver debattören. Bild: Paul Wennerholm/TT

En svensk kulturkanon är bara ännu ett vapen i SD:s kulturkrig

Vad är egentligen nyttan med en kulturkanon? Ingen vet riktigt. Ändå vill den nya regeringen – utan någon motivering – ta fram en ”förslag på svensk kulturkanon”, som det heter i Tidö-avtalet. Men den som på riktigt vill måna om svensk kultur bör uppmuntra det levande kulturlivet och inte kulturbyråkratin, skriver Kjell Åke Hansson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Även om både liberaler och kristdemokrater tidigare har fört fram olika tankar på en svensk kulturkanon, så är det tydligt att det är Sverigedemokraternas envetna strävan efter att destillera ut vad som är genuint ”svenskt” som ligger bakom det nya förslag som förs fram i den nya regeringsförklaringen.

Sannolikt kommer samma parti att snart också koka upp sitt bara ett år gamla förslag om inrättandet av en slags ”immateriell kanon”, det vill säga en regelsamling som slår fast vad som är ”svenska samhällsvärderingar” (SD-riksdagsmotion 2021/22, Aron Emilsson m fl).

Sverigedemokraterna är ett parti som alltid har varit besatt av att skilja på ”svensk” och ”utlänning”. I det arbetet, att separera utlänningar från svenskar, fungerar en svensk kulturkanon perfekt.

Svensk identitet

Partiets övergripande tanke är, enligt fjolårets SD-motion, att uppmuntra den kultur som har betydelse för ”formandet av den svenska identiteten.” Gissningsvis menar SD då att det endast är det som har sitt tydliga historiska ursprung i Sverige som ska uppmuntras. I det Sverigedemokratiska idealsamhället trumfar Heidenstam sannolikt alltid Hassem Khemiri.

Men vore det så farligt då? En svensk kulturkanon, som formar ”den svenska identiteten”? Det goda med idén är förstås att den garanterat kommer att sätta sprätt på kulturdebatten och bredda den. Att skapa en kanon handlar nämligen om urval – ordet ”kanon” kan översättas med ”fastställd norm”. Det vill säga somligt ska omfamnas, somligt ska uteslutas. Kring en sådan sak kan det aldrig uppstå konsensus.

Slutresultatet förväntas ändå till sist bli en slags förteckning, visserligen gjord av ämnesexpertis, som slår fast vad som är landets omistliga och klassiska litteratur, film, musik, dramatik etcetera.

Om den dessutom endast inskränker sig till att lista de sedan länge etablerade klassikerna (Strindberg, Alfvén och Zorn) så är vi nog hopplöst förlorade i dåtiden

Om det i sin tur leder till att många fler människor i Sverige plötsligt får ett nytt intresse för kultur – tja, då är väl allt gott och väl?

Javisst. Men en kanon i sig skapar inget kulturintresse. Om den dessutom endast inskränker sig till att lista de sedan länge etablerade klassikerna (Strindberg, Alfvén och Zorn) så är vi nog hopplöst förlorade i dåtiden.

En nationell kulturkanon ter sig extra absurd i det land som årligen delar ut de två största litterära priserna i världen och några av de viktigaste musikpriserna; Nobelpriset i litteratur, Astrid Lindgren Memorial Award samt Polar Music Prize och Birgit Nilsson Prize. Samtliga dessa svenska priser utgår från en närmast global syn på konst; det specifikt svenska har där inget egenvärde.

Allmänmänskliga erfarenheter

I litteratur – såväl för vuxna som för barn – finns endast ett litterärt värde. Detta värde känner inga nationsgränser och handlar enbart om förmågan att gestalta allmänmänskliga erfarenheter.

Faran med en kulturkanon är att syftet kommer att övertrumfa nyttan. Då menar jag det syfte som statsmakten – det vill säga SD och den nya regeringen – kan ha med att försöka extrahera fram en ”svensk” identitet.

Är huvudsyftet helt enkelt att skapa en ideologisk nationalistisk kulturkanon, som sedan kan nyttjas i bekämpandet av alla oönskade utifrån kommande kulturformer? Ett vapen i det kulturkrig, som ledande sverigedemokrater har utropat?

En ”svensk identitet” kommer alltid att vara sammanmixad med en massa andra identiteter. Vilket också är önskvärt. För hur skulle konst, musik, vetenskap – eller för den delen politik och ekonomi och vi människor – kunna utvecklas om vi inte ständigt väver ett nät av impulser utifrån och undan för undan inlemmar dessa i vår egen värld och samtid? På samma sätt sprider vi naturligtvis även impulser utåt, mot andra länder.

Omodern och verkningslös

Detta är en självklarhet som står i bjärt kontrast mot det diffusa, begränsande och svårtolkade kravet på ”svenskhet”. Därför är också idén om en nationell kulturkanon omodern och verkningslös. Att via en kulturkanon stimulera till klassikerläsning eller introducera olika musikstilar för nya generationer ger sannolikt en mycket marginell effekt.

Det som spelar en avgörande roll kommer i stället alltid att vara den kunskapsöverföring som sker mellan lärare och elever, eller konstnärer och publik, där skickliga och välutbildade lärare och utövare förmår visa på de långa linjerna i all kultur, de trådar som förbinder gammal och ny litteratur, konst och musik.

Om nu partierna i den nya fyrklövern verkligen vill slå ett slag för kulturen i Sverige, så finns det betydligt bättre sätt än att mejsla fram en kulturbyråkratisk och nationalpolitiskt impregnerad kulturkanon.

Kvalificerade bibliotekarier

Receptet är faktiskt enkelt och väl beprövat:

– Se till att varje skola har ett skolbibliotek.

– Anställ kvalificerade bibliotekarier.

– Ge varje kommun ett uppdrag och pengar för att återskapa den kommunala fria kulturskolan, med kvalificerad och meningsfull undervisning i olika instrument, orkesterspel, dans och liknande.

– Lyft konstnärliga ämnen i läroplaner och direktiv.

Det vore det bästa sättet att få det uppväxande släktet delaktig i den kultur som har blommat, blommar och framöver borde blomma i kulturlandet Sverige.

Endast genom en satsning på kulturen i sig – inte på en katalogisering och central värdering av den – kan vi främja ett framtida fritt, kreativt och mångfacetterat kultur-Sverige.

Kjell Åke Hansson, kulturkonsult