Replik
23/3 Språkrådet ska inte sätta sig till doms
Språket förändras ständigt. Ordet epadunk kommer till, skällklang försvinner. Gamla ord får nya betydelser; en mobil var en gång en hängande dekoration som rörde sig av vinddraget i ett fönster. Gamla ord får också nya uttal; det som en gång hette de/di och dem uttalas i dag dom av en överväldigande majoritet av svenskarna.
Talspråk och skriftspråk är olika saker men hänger ändå ihop. Vårt skriftspråk är ett försök att efterlikna talspråket – så långt det nu går. I Sverige har vi varit bra på att anpassa skriften när talet förändras. Svenskan har ett betydligt mindre glapp mellan talspråk och skriftspråk än till exempel engelskan. För att komma dit vi är i dag, har det såklart varit nödvändigt med reformer. Den senaste genomfördes i mitten på 1900-talet när svenskarna i sitt tal hade slutat skilja mellan singular- och pluralformer på verben. Då tog vi bort pluralformerna, och skriftens vi voro ändrades till vi var. Reformen föregicks självklart av en tuff debatt. När det gäller stavning har folk i allmänhet en konservativ uppfattning. Det skriftspråk man med viss möda har tillägnat sig, ska helst inte ändras. Språkreformer i det förflutna må ha varit bra, men nu ska det väl inte behövas någon mer? Men när pluralformerna väl försvann blev det faktiskt ingen folklig identitetskris. Några fortsatte förstås att skriva vi voro, men dom blev färre och färre. Och i dag är det väl inte särskilt många som vill ha tillbaka dom gamla pluralformerna?
Största problemet
Det i särklass största problemet med vår skriftspråksnorm i dag är formerna de och dem. Mina vuxna folkhögskoledeltagare har till största delen svenska som modersmål. I den gruppen är det ungefär hälften som hyggligt klarar av att skilja mellan formerna. Skulle jag ge dom ett test med lite knivigare exempel, skulle inte många ha alla rätt. Då har samtliga ändå genomgått grundskolan, och en klar majoritet har även läst en bra bit in på gymnasiet. I gruppen som inte har svenska som modersmål är naturligtvis förvirringen ännu större.
Det vimlar av de och dem i texter. Det går inte att skriva särskilt många meningar utan att man ställs inför valet. För att förstå skillnaden måste man lära sig vad subjekt, objekt och bestämd artikel är. Det har alla mina deltagare redan lagt oändlig möda på i grundskolan.
Kristin Henningsson Silvennoinen menar att det mesta hänger på lärarens förväntningar på eleverna. Jag tror inte ett ögonblick att svensklärarna i grundskolan har låga förväntningar på sina elever. Problemet beror inte på dagens svensklärare. Inte heller på att eleverna skulle vara latare. Det beror på att de och dem sedan lång tid uttalas dom. Våra mormödrar hade det betydligt lättare. Även om alla i deras omgivning redan på den tiden sa dom, så upprätthöll radion skillnaden. I dag skulle vi studsa till ordentligt om en nyhetsuppläsare i radio eller teve gjorde det.
För att förstå skillnaden måste man lära sig vad subjekt, objekt och bestämd artikel är
Jo, jag vet att uttalet di/de och dem lever kvar i ett fåtal dialekter, men det är inget bra argument mot en reform. Dialekttalare har lång vana vid att deras talspråk skiljer sig ordentligt från skriftspråket, vars roll aldrig har varit att värna dialekter.
För att lyckas med en reform krävs att viktiga samhällsinstitutioner ser värdet av en sådan. När det gäller slopandet av pluralformerna, så var det TT, Tidningarnas Telegrambyrå, som gick i bräschen. Ganska snart hade GP och övriga tidningar följt efter, och sedan gick allt snabbt. Det krävs också att språkliga tungviktare tar ställning för en reform. Jag ser med glädje att bland andra chefredaktören för Språktidningen, Anders Svensson, och Lena Lind Palicki, som utnämnts till ny chef på Språkrådet, nu argumenterar för en dom-reform. Dessutom har dom själva gått över till att skriva dom.
Utmärkt första steg
Språknestorn Lars-Gunnar Andersson behandlar dom-frågan i lördagens GP. Han citerar GP:s gällande skrivregler: ”Vi skriver de och dem. Dom kan naturligtvis gå för sig i pratminus om det finns stilistiska skäl.”
Han beskriver också en tänkbar förändring av skrivreglerna: ”Man skulle kunna tänka sig ett första förändringssteg där den enskilde skribenten själv avgör valet mellan de/dem och dom.”
Det tycker jag låter som ett utmärkt första steg. Är ni på GP och övriga tidningar mogna för ett sådant steg?
Ola Karlberg, svensklärare