Vi börjar känna oss som en repad skiva. Professionerna, eleverna, vårdnadshavarna och den allmänna opinionen ropar högt efter genomgripande reformer för att öka likvärdigheten och långsiktigheten i skolan. Men ju mer vi skriker, desto fler lager av detaljregleringar verkar i stället läggas på skolan.
Regeringar av olika kulörer tycks nämligen tro att det är fler regler och förordningar som krävs för att lösa skolans problem. Regler och förordningar som dessutom riskerar motsäga varandra. Vi menar att det är fel väg att gå eftersom allt som inte är direkt kopplat till mandat att förändra förutsättningarna, snarast kommer jaga bort lärare och skolledare från skolan och därmed ytterligare förvärra problematiken.
Riskerar att skada
Vi välkomnar så klart de nödvändiga utredningarna om finansiering och betygssystem som tillsatts, men samtidigt ser vi också hur regeringen fortsätter att föreslå åtgärder som riskerar att skada skolan i stället för att förbättra den.
Nu senast rör det tillägg i skolans förordningar om rektors ansvar. Och det kan låta som lovvärda satsningar; rektorn ska säkerställa att alla elever erbjuds strukturerad undervisning under lärares ledning, samt får tillgång till läroböcker och skolbibliotek. Men det regeringen verkar missa är att förslagen underminerar en princip som tidigare varit vägledande för hur utbildning ska styras.
Det som regleras i skollagen behöver enligt vår uppfattning inte upprepas i förordningarna. Skollagen innehåller de generella riktlinjerna, och förordningar ska vara mer detaljerade anvisningar som kan variera för olika yrkesgrupper utifrån deras kompetenser och ansvar. Ansvaret för undervisningen, skolbibliotek och läroböcker finns redan i skollagen och behöver inte skrivas in i förordningarna. Dessa förslag kommer därmed bara skapa mer otydlighet mellan ansvarsfördelningen, så väl som öka klyftan mellan statens krav och verksamheternas förutsättningar.
Vi undrar om regeringen och landets lärare är medvetna om att en sådan skrivning kan leda till att lärares professionalitet och integritet utmanas.
Vi hör lärarnas rop om autonomi och yrkesintegritet. Vi är ense med dem. Men det står redan i skollagen att undervisning ska bedrivas av legitimerade lärare och förskollärare, och det står också att lärarna och förskollärarna är ansvariga sin undervisning. Att då i förordningstext lägga ansvaret för undervisningen på rektorn blir ett dubbelkommando ingen är betjänt av. Vi undrar om regeringen och landets lärare är medvetna om att en sådan skrivning kan leda till att lärares professionalitet och integritet utmanas. Vilken lärare vill att rektorn ska tvingas lägga sig i hur den enskilde läraren lägger upp sin undervisning? Knappt någon skulle vi tro.
Gällande tillägget om läroböcker ställer vi oss frågande till om ansvaret för detta verkligen hör hemma hos rektorn. Att säkerställa att budgeten täcker allt som en utbildning av hög kvalitet ska innehålla, bör rimligen ligga på kommunen eller styrelsen för en skola. Det konkreta ansvaret för hur och när läroböcker ska användas i klassrummet bör å andra sidan fortsatt ligga på lärarens bord. För vår del låter det orimligt att läraren skulle vilja att hens rektor avgör vilken lärobok hen ska använda när.
Otydlig ansvarsfördelning
Och så har vi frågan om skolbibliotek. Vi är eniga med regeringen om att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek och förutsättningar att använda dem. Men i skollagen står det redan att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek, och det ansvaret ligger hos kommunen eller styrelsen för en skola. Inom rektors ansvar i skollagen ligger dessutom redan att skolbibliotek ska används som en del i undervisningen. Så varför ser regeringen ett behov av att reglera detta ytterligare? För att visa handlingskraft säkert, men med konsekvensen att ansvarsfördelningen blir alltmer otydlig.
Vi undrar i vårt stilla sinne – var finns förtroendet mellan beslutsnivåerna? Var finns förståelsen för de olika rollernas förutsättningar och ansvar? Om regeringen har som ambition att detaljstyra verksamheterna bör de rimligen även ta ett helhetsansvar för finansieringen så att förutsättningar finns för att klara kraven.
Men det vi egentligen önskar är högre tillit till oss som är i skolan. Lita på att vi vet vad vi gör, och ge oss förutsättningar att bedriva den skola av hög kvalitet som vi vet att vi kan. Vår önskan till regeringen är: vidga inte klyftan mellan statens krav och förutsättningarna för verksamheterna. Minska den.
Matz Nilsson, ordförande Sveriges Skolledare
Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Sveriges Skolledare
Håkan Wiclander, ordförande Idéburna Skolors Riksförbund