Arbetsförmedlingen skulle vara bron mellan arbetssökande och arbetsmarknad. I stället har myndigheten blivit en symbol för byråkratisk förlamning, systemfel och ett offentligt Sverige som vänder ryggen åt dem som behöver det mest. Det är dags att ställa den fråga som alltför länge undvikits: Går Arbetsförmedlingen att rädda – eller är det dags att börja om från början?
Justitieombudsmannens granskningar under perioden 2023–2025 visar med all önskvärd tydlighet att något är fundamentalt fel. Redan 2023 konstaterades att tillgängligheten hos myndigheten var så dålig att den stred mot förvaltningslagens krav på god service. Mindre än var femte chattkontakt besvarades, och ett av fem telefonsamtal kopplades bort. I maj 2025 har situationen förvärrats ytterligare: endast hälften av samtalen når en handläggare, och nio av tio chattförsök misslyckas.
Handläggares kunskapsbrister
JO:s Thomas Norling kallar situationen “fullständigt oacceptabel”, och han har rätt. När en myndighet som ska hjälpa arbetslösa inte ens förmår svara på deras frågor, då är det inte längre ett enskilt misslyckande – det är en systemkris.
Men tillgängligheten är bara början. JO kritiserar även kunskapsbrister bland handläggare samt interna rutiner som saknar lagstöd, såsom utdragna väntetider och undanhållna meddelanden till arbetslöshetskassor. Det handlar inte om enskilda misstag, utan om ett systematiskt åsidosättande av rättsstatens principer.
Kritiken från allmänheten är lika allvarlig. På plattformar som Trustpilot beskriver människor en myndighet som präglas av distans, ineffektivitet och likgiltighet. Berättelserna vittnar om timslånga väntetider och handläggare som uppfattas som mer intresserade av att rensa ut människor ur systemet än att hjälpa dem in på arbetsmarknaden.
Särskilt utsatta grupper – äldre arbetssökande, personer med funktionsnedsättningar, nyanlända – drabbas hårdast. Ett exempel: en person med begränsade språkkunskaper tvingades pendla tre timmar dagligen till en praktikplats där språket till 90 procent var arabiska – trots att målet var att förbättra svenskakunskaperna. Det är inte stöd – det är direkt kontraproduktivt.
Lägg därtill en digital infrastruktur som är så sårbar att den kräver nästan en halv miljard kronor i extra resurser år 2026 bara för att motstå cyberattacker.
Riksrevisionens rapporter visar tydligt hur omorganisationen 2019, som innebar nedläggning av lokala kontor och stora personalminskningar, slog särskilt hårt mot utsatta grupper. I stället för en myndighet som erbjuder individanpassat stöd fick vi ett centraliserat system där rutiner går före resultat.
Bakom haveriet finns också politiskt ansvar. Sedan 2010, då lagen om valfrihet infördes och privata aktörer bjöds in i verksamheten, har myndigheten kämpat med bristande kontroll och varierande kvalitet. Januariavtalets krav på en slimmad myndighet – med Centerpartiet som pådrivande kraft – ledde till en reform som lämnade Arbetsförmedlingen oförmögen att hantera sitt uppdrag.
Lägg därtill en digital infrastruktur som är så sårbar att den kräver nästan en halv miljard kronor i extra resurser år 2026 bara för att motstå cyberattacker. Det är inte värdigt ett land som säger sig vilja ligga i framkant vad gäller digital förvaltning.
Blivit ett hinder
Det är inte längre rimligt att försvara Arbetsförmedlingens nuvarande utformning. Med över 395 000 bortkopplade samtal om året, nio av tio chattförsök som misslyckas, och en verksamhet som upplevs som motvillig snarare än hjälpsam, har myndigheten blivit ett hinder snarare än en hjälp – för såväl arbetssökande som arbetsgivare.
Regeringen måste nu fatta ett avgörande beslut: ska vi fortsätta försöka lappa ihop en havererad myndighet, eller ska vi våga tänka nytt? En total omstart kräver fler handläggare, bättre utbildning, fungerande digitala system och ett individcentrerat arbetssätt. Alternativet är att överföra ansvaret till kommuner och aktörer som klarar uppdraget bättre – men även det kräver långsiktig styrning och tydliga kvalitetskrav.
Undergräver tilliten
Vi befinner oss i ett nytt säkerhets- och samhällsläge efter Nato-inträdet. I detta läge har Sverige inte råd med ineffektiva myndigheter som undergräver tilliten till välfärdsstaten. Arbetsförmedlingen skulle vara dörröppnaren in på arbetsmarknaden. I dag fungerar den snarare som en mur.
Det är hög tid för förändring – inte fler utredningar, inte fler pressmeddelanden, utan konkret handling. Låt oss bygga ett nytt system, ett som sätter människan före modellen och insatsens effekt före proceduren.
Det svenska folket – och särskilt de arbetslösa – förtjänar bättre än det här.
Stephan Philipsson, digital coach med bakgrund i bland annat inom Arbetsförmedlingens program Rusta och Matcha
