Socialstyrelsen avser att ta fram nya nationella riktlinjer för behandling av depression och ångestsyndrom. Det är nödvändigt då tidigare riktlinjer brustit både i objektivitet och med att minska psykisk ohälsa. Sverige har fått en allt mer ensidig och ineffektiv vård, en diagnoskultur med närmast epidemiskt förlopp och fler och fler patienter som står på långa läkemedelsbehandlingar. Följderna är ökad stigmatisering, beroende av psykofarmaka, vårdskador och växande sjukskrivningstal.
I huvudsak erbjuds enbart psykofarmaka och/eller korttids-KBT inom vården. Därmed skiljer sig Sverige från jämförbara länder där olika former av psykoterapier är en självklar del av den behandling som erbjuds.
Ensidigt fokus på KBT
Inte helt förvånande har vårdens ensidiga behandlingsarsenal visat sig vara både ineffektiv och i många fall direkt skadlig. Idén om “one size fits all” fungerar helt enkelt inte, eftersom människor är olika och deras besvär har olika komplexitet. Generella satsningar på enbart KBT uppvisar ett påfallande magert resultat. Likaså visar aktuell forskning att effekten av antidepressiva läkemedel (ssri/snri) inte nämnvärt överträffar placebo i experimentella studier och till och med verkar försvåra tillfrisknande från depression när man tittar på pragmatiska studier och långtidsuppföljningar. Om behandlingen sen inte fungerar har man enbart mer av samma att erbjuda: en ny omgång KBT och/eller mer psykofarmaka.
Istället för att minska förekomsten av psykiatriska diagnoser, behovet av psykofarmaka och antalet sjukskrivna så gör vården de facto motsatsen. Prislappen för sådan vård är hög. Det svenska samhällets totala kostnader för psykisk ohälsa har ökat kraftigt och uppgår enligt senaste regeringsrapport till 345 miljarder per år.
Varför har Sverige, till skillnad från flera andra jämförbara länder, denna ineffektiva vård? En avgörande faktor är Socialstyrelsens Nationella Riktlinjer för behandling av depression och ångestsyndrom (2010, 2017, 2020) som styr vårdens innehåll och inriktning.
Samtliga tre versioner av riktlinjerna är utarbetade av företrädare för farmakologisk behandling och KBT.
Riktlinjer för vård används i många länder. Då behandling vid psykisk ohälsa karaktäriseras av olika ideologiska och inte minst ekonomiska särintressen, ställs stränga krav på objektivitet, oberoende och transparens.
Dock inte i Sverige. Samtliga tre versioner av riktlinjerna är utarbetade av företrädare för farmakologisk behandling och KBT. Experter inom andra former av evidensbaserad behandling - så som psykodynamisk, systemisk och traumafokuserade terapier - är få och har i praktiken saknat inflytande. Flera experter i projektledningen har bindningar till läkemedelsföretag och vårdbolag.
Behövs en bredare syn
Att ge inflytande till enbart en viss skolbildning liksom att tillåta ekonomiska bindningar och särintressen är ett direkt brott mot kravet på objektivitet hos myndigheter. Därmed skiljer sig Socialstyrelsens riktlinjer markant från riktlinjer i länder såsom Finland, Danmark och Tyskland, där det finns en helhetsförståelse för psykiskt lidande och man istället värdesätter olika former av psykoterapi.
Omfattande kritik har genom åren riktats mot riktlinjearbetet och dess rekommendationer. Trots kritiken har inte riktlinjerna ändrats i någon väsentlig grad.
Det är ingen överdrift att Socialstyrelsens riktlinjer är ett gigantiskt misslyckande när det gäller att minska den psykiska ohälsan. Om målet är att skapa en framgångsrik och kostnadseffektiv vård vid psykiskt lidande och inte bara kortsiktig symtomlindring behöver vi först erkänna att varje individs psykiska välbefinnande är ett resultat av ett samspel mellan dennes nuvarande omständigheter, livshistoria, trossystem, kulturen, relationer och kroppsliga kapacitet.
Vi behöver ödmjukt acceptera att en behandling som hjälper en individ, kan vara verkningslös för någon annan och skadlig för en tredje. Av den anledningen måste det finnas en mångfald av behandlingar som utgår från individens förutsättningar och preferenser.
Ett steg i rätt riktning är att följande förändringar görs av arbetet med riktlinjerna:
- Allt arbete rörande riktlinjerna skall vara transparent.
- Enbart experter utan koppling till läkemedelsindustrin och andra särintressen som påverkar objektivitet skall medverka i arbetet.
- Olika skolbildningar/behandlingsalternativ skall representeras lika och med lika inflytande, inklusive i projektledningsgruppen.
- I bedömningen av en behandling skall risker för biverkningar, beroende och vårdskador vägas in.
- Forskning på riktiga patienter (pragmatiska studier) och långtidsuppföljningar ska prioriteras som beslutsunderlag.
- Riktlinjerna ska utgå från personcentrerad vård vilket förutsätter tillgång till en bredd av olika behandlingsalternativ. Enskilda behandlingsalternativ bör inte ges generell prioritet, till exempel utifrån antalet studier, som tidigare.
Gunnar Bohman, leg. psykolog/psykoterapeut, dr. specialist i klinisk psykologi
André Marx, leg. läkare, specialist i allmänmedicin
Natte Hillerberg, leg. läkare, specialist i psykiatri
Imri Demisai, leg. läkare, specialist i psykiatri
Barbro Bransome, leg. läkare, specialist i allmänmedicin
Åsa Nilsonne, leg. läkare, specialist i psykiatri, professor emeritus
Michael Bransome, leg. läkare, specialist i psykiatri
Leo Bothén, leg. läkare
Sven Román, leg. läkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri
Mikaela Qviberg, leg. läkare
Monika Palmgren, leg. läkare, specialist i psykiatri
Bo Jonsson, leg. läkare, med. dr., specialist i psykiatri
Elsa Ekelin, leg. läkare, specialist i allmänmedicin
Johan Stiernstedt, leg. läkare, specialist i psykiatri, leg. psykoterapeut
Roger Nilson, leg. läkare, beroendeterapeut
