Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Problemlösning är krävande. Kortsiktigt är det ofta både tryggare och effektivare att undvika det osäkra eller obehagliga. Långsiktigt är det dock våra antagna utmaningar som leder till både våra framsteg och vår känslan av meningsfullhet, skriver debattören. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Coronakrisen kan lära oss något viktigt - att möta livets mörker

När allt rämnar runt omkring oss på grund av virusets framfart, är det lätt antingen drabbas av destruktiv panik eller apatisk förnekelse. Det vi borde göra är att ta chansen att försöka möta svårigheterna, allvaret och ta vara på tiden och göra något viktigt, skriver psykologen Sebastian Senning.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Man säger att det som inte dödar kan härda. Vårt samhälle är i kris. De beteenden och tankemönster vi psykologer ofta möter hos människor med hälsoångest, oro och depression sprider sig i en hastighet som vida överstiger coronavirusets. Många känner existentiell ångest när vi nu konfronteras med de stora frågorna. Frågor vi annars i en jäktad vardag rusar förbi. Vi vet att viruset kan döda. Men skulle det också kunna leda till något bra?

Antingen eller

Människans hantering av problem är ofta antingen eller. När något upplevs jobbigt har vi tillgång till en otrolig problemlösande förmåga för att påverka situationen i en fördelaktig riktning. Ändå väljer vi istället ofta att blunda. Den förstnämnda strategin har gett oss vår särart bland djuren på denna jord. Den sistnämnda är den som ofta präglar våra liv mer än vi vill erkänna och som leder till många av våra tillkortakommanden. Det är lätt att förstå varför vi fungerar så. Problemlösning är krävande. Kortsiktigt är det ofta både tryggare och effektivare att undvika det osäkra eller obehagliga. Långsiktigt är det dock våra antagna utmaningar som leder till både våra framsteg och vår känslan av meningsfullhet.

Ekonomen Nassim Taleb har använt immunförsvaret för att beskriva begreppet antifragilitet. Med det menar han sådant som blir starkare då det utsätts för påfrestning. En slags motsats till skörhet. Immunförsvaret är alltid redo att omedelbart mobilisera resurser, att attackera hotet och att efteråt lära in en immunitet inför framtida möten.

Att tvätta såren gör ont

Också vi människor mår bra av att arbeta oss mot det antifragila. Ju mer vi undviker det smärtsamma desto mer tenderar världen att krympa. Oavsett hur hemska saker vi varit med om så är boten mot psykiska trauman att möta minnena. En fin metafor är att psykiska sår bör behandlas som fysiska. Att tvätta sår gör ont men om vi låter bli blir de infekterade och än mer ömmande och hindrande. Vi behöver sluta undvika och istället våga möta smärtan. Tvätta såret. Bearbeta minnet. Först då kan det läka och gå från sår till ärr. Något vi kommer ihåg men som inte längre gör ont. Och som vi kanske kan lära av.

När vi inte kan kontrollera källan till vår stress väljer vi ofta att blunda för det obehagliga och fly in i den trygga distraktionen.

När hotet är osynligt, ekonomin i fritt fall, framtiden oviss och de viktiga besluten fattas någon annanstans är det lätt att känna sig maktlös och uppgiven. När vi inte kan kontrollera källan till vår stress väljer vi ofta att blunda för det obehagliga och fly in i den trygga distraktionen. Eller så fastnar vi i orostankar och evigt informationssökande kring skeenden bortanför vår kontroll. Tänk om vi istället skulle använda den tid vi nu fått till att arbeta med de problem som vi faktiskt kan påverka men inte har vågat, orkat eller hunnit ta itu med.

TV framför träning

För handen på hjärtat så är vi bra på att välja fel på de flesta nivåer. Hos oss själva blundar vi för våra svagheter och ovanor. Vi prioriterar bort sömnen för telefonen. Vi väljer TV-programmet framför träningen och byter bort grönsakerna mot chipspåsen. Många av oss skjuter drömmar allt längre in i en framtid där vi önsketänker oss till mer tid och motivation.

Jag hade tänkt publicera detta förra helgen. Jag hade tänkt publicera en bok förra decenniet. Livet handlar såklart om balans. Chips är gott och TV kan vara avslappnande men på bekostnad av det andra blir vi mindre långsiktigt nöjda. Mer fragila. Och mindre redo att hantera nästa kris.

I våra relationer är det på samma sätt lätt att rygga undan för det jobbiga. Vi ägnar tid åt våra laster istället för att träffa dem vi bryr oss om. Vi träffar dem vi bryr oss om men pratar inte om det viktiga.

Låt det inte vara förgäves

Så låt oss tala om de tuffa sanningar vi står inför. Många kommer att dö i förtid. Ännu fler drabbas ekonomiskt.

Låt oss inte låta det vara förgäves. Låt oss se det som en chans att lära oss något. Att göra alla de saker vi vet är bra men väljer bort för att vi inte har tid. Låt oss ta hand om de som lever nu. Låt oss minnas de som dör utan dåligt samvete. Och låt oss ge de som lever vidare en bättre värld än den som bidragit till nuvarande situation. Nu har vi fått extra tid. Låt oss inte bara netflixa bort den. Låt oss använda den rätt och gå starkare ur detta.

Du ska dö. Dina föräldrar kommer att dö. Dina barn kommer också att dö. Vår civilisation kommer att gå under och vår jord slukas av solen. Kanske inte idag. Men en dag. Om det känns jobbigt så är det för att du värdesätter ditt och dina näras liv och närvaro. Fråga dig själv om du gjort rätt prioriteringar på sistone. När döden sker är svårt att styra över, men du kan i hög grad styra över tiden innan den. Och när du nu har extra tid är mitt förslag att använda den rätt. Fråga dig vad du skulle säga om dina nära på deras begravning och säg det till dem nu. Fråga vad du vill att andra ska säga om dig på din begravning och lev det nu. Vad det är för något vet inte jag. Men om du nu tar några minuter att fundera så vet nog du det. Lycka till.

Sebastian Senning, legitimerad psykolog