Den som är född 1949, säger sig vara född ”nittonhundrafyrtionio” eller lite snabbare och mer göteborgskt: ”nittonhönnraföttinie”. Ingen jämnårig skulle säga sig bara född ”nitton fyrtionio”. Ej heller att ryska revolutionen ägde rum ”nitton sjutton”, eller att Gustav Vasa kröntes ”femton tjugotre”. I uttalet av de här årtalen måste det in ett hundra efter nitton och femton.
Så när och hur började detta med att utesluta hundra och alltså säga ”tjugo tjugofyra” i stället för ”tjugohundratjugofyra”? Vi får gå tillbaka till millennieskiftet för 24 år sedan. Åren innan förekom en diskussion bland språkvetare om det nya seklet skulle kallas tvåtusentalet eller tjugohundratalet. Majoriteten höll på tjugohundratalet efter mönster av artonhundratalet och nittonhundratalet. Beteckningen tvåtusentalet kunde däremot användas om de kommande tusen åren.
Följdfrågan blev naturligtvis hur ett årtal som 2005 skulle benämnas, och då blev det vanliga svaret att det skulle bli tjugohundrafem enligt samma mönster som nittonhundrafem.
Jag minns att vi i radioprogrammet Språket någon gång runt millennieskiftet frågade människor hur de uttalade årtalet 2005, som vi hade skrivit på en lapp. Först blev de förbryllade över denna märkliga fråga, sedan svarade de snällt. Jag minns inte exakt, men jag vill minnas att ungefär hälften sa tjugohundrafem, den andra hälften sa tvåtusenfem.
Det var de här två alternativen som var aktuella. Ingen som föreslog något i stil med ”tjugonollfem”.
Något år in på det nya seklet var det någon som i den här diskussionen sa att det finns en tredje möjlighet, nämligen tjugoelva och liknande, alltså det som nu blivit det vanligaste. Ja, så kanske det kan bli, tänkte en del av oss, utan att riktigt omfamna den här möjligheten.
Möjligen har det blivit enklare att vänja sig vid det här mönstret efter 2010. ”Tjugotio” och ”tjugoelva” är kanske enklare att få in i sitt svenska språkbruk än ”tjugo-noll-fem” och tjugo-noll-sex”.
Inspirationen för den här möjligheten lär ha varit engelskan. I år är det ”twenty twentyfour”, men inte nog med det. För hundra år sedan var det ”nineteen twentyfour”. Engelskan hade redan ett etablerat sätt att uttrycka årtal, som svenskan nu importerat. Men vi gjorde det inte förrän efter millennieskiftet, trots att till många av oss sagt sådant som ”I was born in nineteen forty-nine” hundratals gånger.
Svenskan hade sitt mönster och engelskan sitt, och vi blandade dem inte. Inte heller använder vi det nya mönstret retroaktivt. I ett tv-program som ”Då var det 1974” säger man ”nittonhundrasjuttiofyra”, aldrig ”nittonsjuttiofyra”. Det sistnämnda låter bara tokigt, åtminstone för fullvuxna öron.
Nu har vi vant oss. Det har blivit tjugotjugofyra.
God fortsättning!
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska
