Fram till för ett par dagar sedan var de stora mediehusen i Sverige överens. Man skulle inte namnge den minister vars då 15-årige son umgåtts i vit-maktkretsar. Skälet var inte hänsyn till ministern utan till den minderårige, som inte är en offentlig person. ”Det är av hänsyn till den anhöriga som är en minderårig person. Den omsorgen trumfar allmänintresset”, sa exempelvis Judit Ek, ställföreträdande ansvarig utgivare på SVT Nyheter till den egna kanalen (SVT 8/7).
Inte heller Expo, som avslöjade den minderåriges aktiviteter på sociala medier och medlemskap i en högerextrem kampsportsklubb namnpublicerade. Sedan hände något. En lokaltidning i Norrland bröt konsensus. Vänsterpartiet, ett parti som självt kryllar av extremistkopplingar, tillkännagav att man kallat ministern i fråga till ett av riksdagens utskott för att ”regeringen skulle lägga korten på bordet”. S och Mp ställde sig bakom. Då gick Expressen med flera tidningar ut och namngav migrationsminister Johan Forssell och därmed indirekt hans son. Forssell har nu själv talat ut om saken i TV4.
Det här är en solkig historia på flera sätt. Att den unge sonen givit uttryck för förkastliga värderingar är självklart mycket illa. Det framgår tydligt av Expos granskning. Men han är inte dömd eller ens misstänkt för något brott. Framför allt talar vi om en högstadieelev utan några som helst offentliga uppdrag.
Reaktionerna på avslöjandet från vuxna människor på ansvarsbärande positioner visar faktiskt på en moralisk kollaps. Upphetsningen och skadeglädjen mot regeringen har varit hejdlös från de politiska motståndarna. När mediehusen till sist föll till föga för trycket vände man ut och in på sig själva för att försvara beslutet att slänga de pressetiska principerna i soptunnan.
Expressen lät tidningens kolumnist, professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf, fronta med ett försvarstal för publiceringen. Under rubriken ”Forssells hårda ord drabbar honom själv” hävdade teologen att regeringens politik nu slår tillbaka på migrationsministern. Han nämnde hårdare krav på minderåriga kriminella, förslag om att familjer ska kunna vräkas om minderåriga familjemedlemmar begår allvarliga brott samt att ”dålig vandel” som inkluderar extremistkopplingar ska kunna ligga till grund för utvisning av icke-medborgare.
Man kan tycka vad man vill om de här förslagen. Men de har faktiskt ingenting att göra med den pressetiska frågan huruvida man ska hänga ut ministerns tonårige son. Det var som sagt av hänsyn till sonen de stora mediehusen var överens om att inte namnpublicera, inte av hänsyn till ministern. Ogillar man förslagen borde man även ogilla uthängningen av sonen. Två fel gör inte ett rätt. Halldorf som citerar Jesu bergspredikan i texten känner naturligtvis till det. Jesus budskap är inte hämnd. Argumentationen att blanda in regeringens politik faller helt platt även om man bortser från sådant som att regeringen riktar in sig på grov organiserad brottslighet och att icke-medborgare faktiskt inte har någon självklar rätt att vistas i landet om de inte sköter sig.
Ett annat skenargument som framförts i debatten är att det skulle röra sig om en säkerhetsrisk att en minderårig anhörig till en minister rört sig extremistkretsar. Ingen har kunnat precisera hur den säkerhetsrisken ser ut. Ministern har enligt egen utsago talat sin son till rätta, och sonen har uttryckt ånger. Skulle främmande makt kunnat använda detta i utpressningssyfte? Uppenbarligen inte om pressetiken fungerar som den ska. Och finns det i annat fall någon som helst gräns för vad medierna kan publicera om anhöriga till makthavare? Alkohol- och drogmissbruk? Sexuella utsvävningar? Otrohet? Vi har tidigare haft ministrar vars anhöriga på olika sätt betett sig klandervärt utan att medierna skrivit om det av hänsyn till att de inte är offentliga personer. Är alla dammluckor öppna nu?
Andra journalister försöker lägga över sitt eget moraliska ansvar på regeringens hantering av frågan. Vänstertidningen ETC:s chefredaktör, Andreas Gustavsson, menar exempelvis att det var regeringens eget ”fula spel” som ledde fram till namnpubliceringen. Att ministern vägrade svara på frågor, att Moderaternas biträdande partisekreterare ringde upp Västerbottens-Kuriren efter deras namnpublicering. Återigen. Vad har detta med beslutet att hänga ut en icke-offentlig tonåring att göra? Regeringen gjorde ju samma bedömning som de stora mediehusen själva. Det är inte rimligt att en enskild tonårings aktiviteter görs till rikspolitik enbart för att han råkar vara släkt med en makthavare. Politiker har förstås rätt att framföra åsikter om publiceringar.
Oppositionen och mediernas agerande i den här frågan handlar inte i första hand om något värnande av allmänintresset. Oppositionen och dess allierade opinionsbildare har drivit på hårt i syfte att skada regeringen, en del så förblindade av sin självrättfärdiga kamp mot ondskan att det inte spelat någon roll att måltavlan varit en högstadieelev som nu för alltid kommer vara stämplad i svensk offentlighet. De mediehus som gick i bräschen för publiceringen har framförallt visat svaghet i att stå upp för sina egna principer. Vad är pressetiken värd om den mest omdömeslöse lokaltidningsredaktören i landet ska få sätta ribban för alla andra?
Resultatet av allt detta är att Sverige tagit ytterligare ett steg mot en amerikanisering av offentligheten där inga mänskliga hänsyn står i vägen för att sätta åt politiska motståndare. Den egna familjen kan nu vändas till ett vapen mot varje folkvald politiker.
