EM i Schweiz kröntes med en final som inte kan ha gjort någon besviken. Ja, utöver möjligen 50 miljoner spanjorer. Det var en i alla avseenden välspelad, underhållande och dramatisk mästerskapsfinal.
Givetvis avgjordes den genom att Englands förbundskapten Sarina Wiegman bytte in Chloe Kelly, som spelade fram Alessia Russo, när England kom tillbaka från sitt tredje underläge på tre slutspelsmatcher.
Givetvis gick det till förlängning, en förlängning som ledde till ett nytt, engelskt straffdrama. Och i detta de många straffmissarnas mästerskap började straffläggningen med att första skytten Beth Mead halkade, men fick bollen i mål med en dubbelträff. Enligt en ny regel från 1 juli ska straffen då slås om, vilket skedde, men nu missade Mead. Eller Spaniens målvakt Cata Coll räddade med en uppsträckt arm.
Mitt i allt storslaget var det en oslagbar scen, omöjlig att regissera på förhand, särskilt mot bakgrund av att England några minuter senare skulle lyfta pokalen på St. Jakob-Park i Basel. Det är fotboll. Fotboll är en galen, jäkla sport – det är därför vi älskar den.
För ungefär så där fortsatte det fram till Chloe Kelly stod vid straffpunkten på nytt, gjorde sitt hästhopp, dunkade bollen i mål, och sedan hade hon avgjort sina andra EM-final, efter att 2022 ha sänkt Tyskland med det avgörande 2–1-målet på Wembley.
I slutelvornas förlovade mästerskap var det förstås en slutelva som stod pall hela vägen i finalen. Och i den disciplinen finns det ingen som slår förbundskapten Wiegman.
Med tre guld på fem mästerskapsfinaler inom loppet av åtta år är hon unik i fotbollsvärlden, oavsett om vi pratar damer eller herrar. Även om hon fortfarande saknar den tyngsta titeln, ett VM-guld.
Rättvist? Jag vet inte
Jag vet inte om det var rättvist. Jag har själv skrivit att Uefa kunde gett pokalen till Spanien redan när de landade i Schweiz för drygt tre veckor sedan. Jag tycker Spanien hade det bästa laget, de bästa spelarna och det bästa spelet. Men de hade inte den bästa förbundskaptenen, och till tonerna av Hans Zimmers filmmusik till Nolans ”Inception” fick turneringens bästa spelare, straffmissaren Aitana Bonmatí och hennes lagkamrater, ta emot silvermedaljerna i stället.
England var bättre på att utnyttja hur slutspelsmatcher vinns i den här sporten. De låg under i kvarten mot Sverige, de låg under i semin mot Italien och de låg under i finalen mot Spanien. Är det någon enskild, strategisk detalj som fotbolls-EM 2025 ska bli ihågkommet för så är det betydelsen av att utnyttja en hel trupp, och alla byten, inte bara en startelva, utan en slutelva också.
Har betydelsen av startelvan minskat i fotbollen, och inhopparnas betydelse ökat i och med detta EM? Oavsett det: När det kommer till att hitta balansen där emellan är Sarina Wiegman den stora mästaren, och Chloe Kelly den överlägsna hjälten. I den meningen ligger det här mästerskapets arv och deras stora bedrift. Det går aldrig att hävda att så briljanta människor inte förtjänar sin titel.
Överlag har det varit ett fantastiskt mästerskap. En folkfest med välfyllda läktare från början till slut, nya publikrekord och fjärran den påklistrade hatkultur som omger delar av herrfotbollen. Det vi har upplevt från Schweiz i tre veckor är en supporterkultur som den är tänkt att vara, när den inte kidnappas av maskerade våldsmän som tar lagen i egna händer. Föredömligt av arrangörerna, och en stor eloge till publiken som stod för det färgsprakande.
Finalen var en repris på herr-EM-finalen i fjol. Den gången vann Spanien med 2–1. Nu fick England sin revansch.
England fick sin revansch
England inledde matchen bäst med en mer traditionell omställningsfotboll längs kanterna (högerkanten), men i takt med att matchbilden satte sig var det Spanien genom sin överlägsna skicklighet på att ta tillbaka bollen, och behålla den inom laget, som dikterade matchvillkoren.
Mariona Caldentey sköt in 1–0 med skallen efter ett anfall där i princip hela det spanska laget deltog. För inlägget stod Caldenteys lagkamrat i Barca, högerbacken Ona Batlle. En stillastående och bolltittande Lucy Bronze, som var så dominant när England vann EM-guld på hemmaplan såg fyra år äldre ut i den sekvensen.
Men England har varit mästerliga på att komma tillbaka från underlägen i det här mästerskapet, allra mest tack vare förbundskapten Sarina Wiegmans coachning. Finalen blev alltså inget undantag. Wiegman bytte in Kelly som satte upp för Russo, nick i mål på inlägg. Ett rakt igenom väldigt engelskt fotbollsmål.
Resten är fotbollshistoria. Inhopparen Chloe Kelly spelade inte en enda match från start i EM 2025, men hon avgjorde kvarten, semin och finalen. Hon är för evigt inskriven i fotbollens historiebok som turneringens stora hjälte – som inhoppare.
