Det är så klart för tidigt att summera ett EM före finalen är spelad. Innan vi ens vet vilket lag som har lyft pokalen.
Men utöver just det, det viktigaste, finns redan väldigt mycket att säga om ett fotbollsmästerskap som varit en formidabel framgång sett till publiksiffrorna, och där vår egen tränarikon Pia Sundhage ledde värdnationen till succé givet sina förutsättningar.
Framför allt har EM i Schweiz varit galet underhållande när det kommer till fotbollsdramatik.
Jag tänker på gruppspelsmatcher som Frankrike-England (2–1), Italien-Portugal (1–1) och Schweiz-Finland (1–1). Eller kvartsfinalen Tyskland-Frankrike och semifinalen England-Italien.
Förstås också gårdagskvällens semi mellan Spanien och Tyskland som utvecklades till en duell mellan EM:s bästa utespelare Aitana Bonmati och EM:s bästa målvakt Ann-Katrin Berger. Bonmati avgjorde med turneringens hittills mest begåvade individuella prestation – en redan klassisk aktion från ett fotbollsgeni.
Lägg därtill Sveriges tunga strafförlust mot England, och där har ni sju EM-fajter som innehållit allt och lite till för alla som uppskattar fotboll på riktigt.
Sverige, ja.
Det här var också mästerskapet där Sverige faktiskt borde ha spelat final, och där förre herrförbundskaptenen Erik Hamrén slutligen fick upprättelse. Mellan dessa två slutsatser ryms de senaste fotbollsveckorna, och jag förstår om någon studsar på att Sverige ”borde” spelat final. Inom fotbollen får man väl den placering man förtjänar, så varför skulle Sverige förtjäna mer än den kvartsfinal de nådde?
Ja, det är klart att min bedömning är ovetenskaplig och subjektiv, men efter att ha sett England slå ut Italien med nöd och näppe kan jag inte skaka av mig känslan att Sverige är turneringens näst bästa lag.
Sverige hade också klarat av Italien
Sverige körde över Tyskland med 4–1 i en match som betydde något, och ledde med 2–0 mot England innan förbundskapten Peter Gerhardsson rörde till det med svårbegripliga byten och en konstig straffordning där Sverige missade fyra chanser att avgöra. Som sagt, det går att hävda att Sverige borde spelade final. England klarade av Italien i semin, det hade Sverige rimligen också gjort.
Sedan fotbollsvärlden blivit vad den är i dag har jag aldrig sett Sverige så här konkurrenskraftiga. Med det menar jag från 2022 och framåt. I EM 2022 klev Spanien fram som en världsnation för första gången vilket de visade i VM 2023 som de vann. I Europa går numera att tala om ”the big four” – Spanien, England, Tyskland och Frankrike.
Men i årets EM tycker jag att Sverige överglänst alla förutom just Spanien. Spelarna prickade formen, och förbundskapten Gerhardsson satte taktiken – fram till att han inte gjorde det längre.
När jag några dagar senare såg England komma tillbaka från ett nytt underläge, återigen genom sena inhopp från Michelle Agyemang och Chloe Kelly (samma inhoppare som lång bakom vändningen mot Sverige) slog det mig att Erik Hamrén fick rätt till sist.
Hamrén fick rätt till slut
Ni som var med för 15 år sedan minns att Hamrén lanserade begreppet ”slutelvan”, och det uppstod en debatt om det går att spara de bästa spelarna till inhopp. Det vill säga att medvetet inte starta med bästa laget. Hamrén hånades ordentligt på sin tid, men Peter Gerhardsson har tagit över stafettpinnen och fortsatt att prata om ”slutelvan”.
Men Gerhardsson har inte vågat löpa linan ut. En coach som tror genuint på ”slutelvan” hade exempelvis sparat Fridolina Rolfö i Englandsmatchen, och bytt in henne med kvarten kvar i stället för att byta ut henne då.
Exakt det som Englands förbundskapten Sarina Wiegman satt i system att göra. När Wiegman placerar Michelle Agyemang och Chloe Kelly på bänken så väljer hon medvetet att inte starta med bästa laget. I stället har hon bytt in Agyemang & Kelly när det verkligen behövts maximal anfallskraft mot trötta motståndare.
Det handlar inte om att byta in två jokrar mot slutat. Det handlar om att spara spelare som egentligen är givna i startelvan. En coach som vågar göra det använder ”slutelvan” så som Erik Hamrén tänkte sig den. Under EM 2025 så har Sarina Wiegman – en av fotbollshistoriens mest framgångsrika förbundskaptener med fem mästerskapsfinaler – gett Hamrén den upprättelse han kanske inte förtjänar, men nu i alla fall har fått.
Både Michelle Agyemang och Chloe Kelly har varit så bra, och så delaktiga, att de förtjänar en plats i EM:s drömelva. Trots att de bytts in med mindre än en kvart kvar av både kvartsfinal och semifinal. Det är högst ovanligt.
Kelly, 27, må vara ohotad i turneringen när det kommer till star quality, medan 19-åriga Agyemang – som spelar för Arsenal till vardags – lär bli världens bästa anfallare en vacker dag. Såg ni lobben i ribban mot Italien? Vilket jävla nummer.
Inför söndagens final mellan Spanien och England – en repris på VM-finalen 2023 – så upprepar jag det jag skrev redan efter första gruppspelsomgången: Uefa kan ge Spanien pokalen direkt. Inte ens den historiska mästercoachen Sarina Wiegmans ”slutelva” lär kunna ändra på den saken – eller?
