Är jag för hård?
Jag tycker inte det.
Efter den knappa 1–0-kvalsegern på Strawberry arena mot Serbien – där det enda som verkligen gladde utöver tre poäng var publiksiffran (drygt 20 000 åskådare trots full omgång i herrallsvenskan samtidigt) – konstaterar jag att Tony Gustavssons landslag på åtta försök har lyckats vinna ynka två gånger.
Vid den första segern, mot Italien, satt Tony själv på läktaren, avstängd efter att ha tappat fattningen och jagat ikapp en domare.
Utöver de två segrarna har Sverige fyra förluster och två kryss under Tony Gustavssons regim.
Eftersom Danmark och Italien samtidigt spelade 0–0 är ingenting kört vad gäller VM i Brasilien 2027. Sverige har fortsatt goda möjligheter att ta sig dit utifrån tabelläget.
Men vad talar egentligen för att Sverige plötsligt ska explodera i de avslutande matcherna mot Italien (h) och Danmark (b). Det känns som ett rent önsketänkande i dagsläget.
Mot Serbien hade Tony Gustavsson gjort två förändringar jämfört med startelvan som föll mot Danmark i Göteborg tidigare i veckan: Sofia Reidy fick lämna plats för Hanna Lundqvist i backlinjen, och Rebecka Blomqvist för Matilda Vinberg i anfallslinjen.
Om det blev en skillnad, var den i alla fall inte stor.
Precis som Danmark tog det offensivt balanserade Sverige kommandot från början och radade upp chanser. Precis som mot Danmark ledde det till få mål. Och precis som mot Danmark åkte Sverige på otäcka omställningar. Den här gången räddade målvakten Jennifer Falk Sverige från ett underläge i tionde minuten med en dubbelparad.
Handlar inte bara om effektiviteten
Någon skulle härvidlag kunna hävda att Sveriges enda problem – eller i alla fall Sveriges största problem – är effektiviteten. Laget skapar trots allt många chanser, och om spelarna bara satt dit dessa chanser så vore allt frid och fröjd.
Det går också att hävda att Sverige hade ren, jäkla otur när exempelvis ett och samma avslut av Filippa Angeldahl träffade både ribban och stolpen.
Eller att Sverige skulle haft en straff efter dryga halvtimmen när Monica Juso Bah vräktes över ända av en serbiska, men fick gult kort för filmning i stället. Ett svårbegripligt beslut av domaren Désirée Blanco från Schweiz.
I andra halvlek underkände Tony Gustavsson sin egen startelva, och bytte in Amanda Ilestedt och Rosa Kafaji där framför allt Kafaji var bra, riktigt bra.
Till slut kom också målet, en stark individuell prestation av Stina Blackstenius som tog emot, vände om och avslutade välplacerat intill stolpen. Ett klassmål av Blackstenius som växer och växer i landslaget. Och ett mål som räddade Tony Gustavsson från att bli ännu hårdare sågad, åtminstone i den här krönikan.
Klart att Sverige skapar chanser då
För det är klart som själva f-n att Sverige skapar chanser och det uppstår situationer i straffområdet när Gustavssons startelva är så extremt offensivt balanserad som den är, och när motståndet samtidigt är rekordsvagt. Italien slog detta Serbien med 6–0 för några dagar sedan. Serbien saknade mer än halva sitt ordinarie lag.
Sverige vann knappt mot en C-nation efter att förlorat mot en B-nation häromdagen. Jag är inte övertygad. Långt ifrån.
Med den här vildsinta offensiven skulle Sverige med stor sannolikhet bli fullständigt slaktade av en A-nation. Och om Tony Gustavssons plan är att spela annorlunda i den typen av matcher, då är det i alla fall inget Sverige utnyttjat det här kvalet till att förbereda sig för. Frågar ni mig tycker jag att Sverige skulle arbetat in en balanserad spelmodell som fungerar på lång sikt. Nu lär det bli tvära kast från match till annan i stället.
Nä, tills vidare håller jag fast vid att sedan Peter Gerhardsson lämnade som förbundskapten i somras har inte mycket blivit bättre under Tony Gustavsson. Om ens något.
Laul: Gerhardsson har rätt
Gerhardsson som för övrigt avtackades i halvtidspausen, och fick frågan på innerplanen om den pågående generationsväxlingen i landslaget. Gerhardsson ryckte på axlarna och sa:
– Sådana hade vi också. Det är alltid nya spelare som ska in.
Så är det ju.
Det gäller att lösa det, det gjorde Peter Gerhardsson, men det har Tony Gustavsson inte gjort på ett tillräckligt förtroendeingivande sätt ännu.
Det är möjligt att det kommer. Att erfarenheten som alla de unga spelarna nu får av Gustavssons offensiva coachning kommer att löna sig i ett senare skede. Kanske under VM i Brasilien nästa sommar?
Visst, men Sverige ska ta sig dit också. Och utifrån det jag har sett av Tony Gustavssons landslag hittills går det inte längre att vara helt säker på att det verkligen blir så. Allt vi kan göra är att hoppas.
