I samband med att ledarna för de europeiska länderna möttes för en vecka sedan fick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan frågan om han hade pratat med Sveriges statsminister om Natofrågan. Det hade han inte.
Sveriges statsminister är ju inte på plats än, förklarade han.
Innan Ulf Kristersson tillträtt lär vi alltså inte se några stora steg framåt i Natoprocessen. På samma sätt kommer det inte hända mycket med höga drivmedelspriser, energipriser eller gängkriminaliteten förrän vi har en ny regering.
Stor skillnad mot hur det lät
Man kan ha olika uppfattning om regeringsförhandlingarna tagit lång tid eller ej – på presskonferensen efter Ulf Kristerssons möte med talmannen uppstod en lite märklig diskussion mellan Kristersson och en TT-reporter om just detta – och man kan ha olika uppfattning om det spelar någon roll om det blir statsministeromröstning på fredag eller på måndag.
Oavsett vilket: skillnaden mot hur det lät under valrörelsen är stor. Då tog Ulf Kristersson alla givna tillfällen i akt att betona att de fyra partierna på hans sida i politiken var överens i alla stora viktiga frågor.
Han tryckte på att Moderaterna och de andra skulle få saker gjorda. Det var till och med det genomgående temat på alla valaffischer: ”Nu får vi ordning på Sverige”.
Elpriser, trygghetsfrågan, priset på diesel vid pump – det fanns färdiga lösningar på allt och fyra partier som var sammansvetsade och redo att ta över.
Det har tagit lång tid
Det är mot den bakgrunden vi måste se det. Och då har det faktiskt tagit lång tid. Och då är det faktiskt ett bakslag för Ulf Kristersson att han inte kan presentera en lösning en månad efter det att det stod klart att hans sida vunnit valet.
Konsekvenserna på kort sikt är självklara. Natoförhandlingarna och allt annat som skulle fixas skjuts på framtiden. På lite längre sikt reser det farhågor och frågetecken inför mandatperioden. Om det är så svårt att säkra stödet för en statsministeromröstning, hur svårt kommer det då inte bli att leda landet i fyra år?
Ganska lite har läckt ut från förhandlingarna, vilket i och för sig är ett ganska gott tecken. Den stötesten det rapporterats om är vilka som ska sitta i regeringen. Bara M och KD? Eller M, KD och L?
SD ser L som ett problem
Sverigedemokraterna är emot att L ska ingå och det är lätt att förstå varför. Förutom att varken SD eller L vill se en S-ledd regering har de två partierna ytterst lite gemensamt.
Sett ur SD:s perspektiv har L mest vållat besvär i ett rätt sammansvetsat lagbygge. Viktiga delar av den politik de tre andra partierna hunnit enas om – migration på EU:s absoluta miniminivå, anonyma vittnen och visitationszoner – är Liberalerna emot. De är dessutom uttalat kritiska till SD, vilket säkert inte heller ses som något stort plus.
På samma sätt är det lätt att se varför Liberalerna tycker att de måste ingå i regeringen. Det är ett litet parti, vars röster är nödvändiga för att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister – men för få för att göra någon skillnad efter det. Den krassa verkligheten är alltså att L måste ingå i regeringen för att vara säkra på att få inflytande över politiken.
Svårt läge, kanske. Men samtidigt en fråga som borde varit löst för länge sedan. Ulf Kristersson fick trots allt det valresultat han ville. Väljarna gav honom förtroendet att få ordning på landet. Nu måste han visa att han kan göra sin del.
LÄS MER:Kristersson inte klar i tid
