Kameran står uppställd framför Skandiahuset på Sveavägen i Stockholm. Ut genom portarna kommer Stig Engström, går i rask takt på trottoaren och tittar på sin klocka. Så inleds nyhetsinslaget som sändes i Rapport våren 1986 där Skandiamannen, som han kommit att kallas, gör en egen rekonstruktion av sitt agerande under mordnatten.
Han hävdar att han är ett av vittnena, men att detta mötts av ointresse hos polisen. Han påstår också att han kan ha förväxlats med mördaren, eftersom signalement som lämnats av andra vittnen passar in på honom.
– Jag hade inte tänkt på det där inslaget under 30 års tid. Det var först när Skandiamannen blev aktuell igen i några böcker och tidningar som jag insåg att jag faktiskt träffat honom, säger Folke Rydén, den reporter som gjorde inslaget 1986.
LÄS MER:Privatspanarnas besvikelse efter Palmebeskedet: ”Som en dålig bok”
Skandiamannen: "Inte så bra på att lägga pussel på polisen"
Skandiamannen känner sig "förbigången och besviken", sägs det i klippet.
– Ja, när man säger att man håller på och lägger pussel och man ska försöka att få bort bitar som inte hör till pusslet, då ska man ju i alla fall inte ta bort bitar som man vet hör till pusslet. Så de är väl kanske inte så bra på att lägga pussel på polisen i så fall, säger Stig Engström.
Folke Rydén minns det som en väldigt speciell inspelning, med en mycket energisk och överspelande Stig Engström som ivrigt ville visa vad han gjort.
– I vanliga fall hade det gjort att vi kanske valt bort honom – många söker sig till medier för att få uppmärksamhet. Men han hade bevisligen varit på platsen för mordet och var dessutom kritisk till polisens insatser.
Rydén beskriver hur många vid den här tiden upplevde att polisen stod och famlade.
– Då kände vi att vi trots allt skulle ge Stig Engström chansen att berätta sin historia och uttala sig kritiskt mot polisen, säger Folke Rydén.
LÄS MER:Palmegruppens spaningsledare: Jobbet är klart
Stig Engströms beteende kan vara försök att ordna alibi
Engström ställde upp i flera intervjuer både före och efter detta, och ringde också själv polisen för att tipsa om sina iakttagelser. Nu, 34 år senare, pekas han ut av Palmeutredningens förundersökningsledare Krister Petersson som misstänkt för mordet.
Men varför skulle en gärningsman göra så här, söka uppmärksamheten i stället för att hålla sig undan? Enligt Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, finns främst två skäl.
– Det ena är om gärningsmannen räknar med att han kommer att placeras på platsen av vittnen, då har han skäl att föregripa detta, att själv utge sig för att vara ett vittne och berätta vad han sett, säger Pär Anders Granhag och fortsätter:
– Då har han, så att säga, ordnat ett alibi, och påstår att han har viktig information att komma med. På det sättet riktar han misstankarna bort från sig själv.
LÄS MER:Här är åklagarens indicier mot Skandiamannen
LÄS MER:Ahlenius: Testa indicierna mot "Skandiamannen"
Andra möjliga skälet till Enströms beteende: ”Rakt igenom tokig”
Det andra skälet är enligt Granhag att en gärningsman är "rakt igenom tokig". Invävt i detta ligger en uppmärksamhetstörst.
– Det här med att gärningsmän vill hjälpa till, det fenomenet finns i många andra fall. Varför gjorde han så här, undrar man. Jo, därför att han tänker inte så som vi tänker. Det blir konstigt från vårt perspektiv, men då tror vi att han är som vi. Och det kanske man inte ska göra, speciellt inte om man skjutit Palme, säger Pär Anders Granhag.
Men – en längtan efter uppmärksamhet skulle också kunna förklara Engströms agerande även om han faktiskt inte är gärningsmannen.
– Det kan vara en person som inte har att göra med detta, varken som gärningsman eller nära vittne. Men han vill involvera sig i det här, med tanke på uppmärksamheten det ger, säger Pär Anders Granhag.
Erika Nekham/TT
