Efter att de första nyhetspusharna om skolskjutningen i Örebro gått ut tog det inte lång tid innan spekulationerna tog fart på nätet.
På X (före detta Twitter) såg jag ett inlägg som delades friskt i vilket man beskriver gärningsmannen som ”afrikansk”. Mannen som nu misstänks för dådet verkar inte ha något ursprung från kontinenten Afrika.
På både X och Facebook pekades oskyldiga Rickard, den misstänkte skyttens namne, ut som attentatsmannen. Han tvingades själv skriva i sociala medier att han inte var den misstänkte skytten och polisen såg utpekandet som så pass allvarligt att man såg sig tvungna att bevaka hans hus: ”Det var raketfart på spridningen”, säger Rickard till GP, och berättar att han häpnar över att så många spridit det felaktiga utpekandet utan att kontrollera vilka uppgifter som stämmer.
LÄS MER: Lugn, vi kommer inte att publicera era privata chattar
På Tiktok såg jag flera olika – och motstridiga – påståenden om skyttens motiv. När jag skriver det här finns fortfarande inga bekräftade uppgifter som slår fast något motiv.
Uppgift på uppgift kastas ut i det digitala rummet, till synes utan någon som helst faktakontroll.
Göra det obegripliga begripligt
Att det här sker är kanske inte så konstigt. Vid en sådan här fruktansvärd händelse är det förståeligt att man försöker göra det obegripliga begripligt. Där det finns luckor fyller man på med sina erfarenheter och tolkningar för att på något sätt försöka förstå hur någon kan ta sig rätten att ta tio försvarslösa människors liv. Sedan finns det också de som inte bara försöker förstå utan som medvetet sprider desinformation för att skapa instabilitet eller för att styra samtalet i den riktning de önskar.
Samtidigt som de opålitliga uppgifterna spreds blixtsnabbt satt våra reportrar med poliskällor för att få uppgifter bekräftade. Andra reportrar försökte nå dem som delade berättelser i sociala medier för att kunna verifiera skeenden och händelseförlopp som vi vill berätta om. I Örebro pratade våra team med dem som var med när det hände, för att få oförvanskade förstahandskällor.
Trycket från läsarna för att få information om vad som egentligen hänt var enormt, läsarnas frågor strömmade in till oss, bland annat i vår chatt. Just då är det viktigare än någonsin att vi håller huvudet kallt. Vår roll är inte att förstärka ryktesspridning, vi ska vara en trygg hamn i informationsstormen. Även när känslorna går heta. Vi kan berätta vad vi vet – och berätta att det här finns det ännu inte bekräftade uppgifter om.
Att publicera namn och bild är viktigt
Däremot är det viktigt att vi som medier verkligen försöker att berätta så mycket som möjligt – så snabbt som möjligt. Att vi står för trovärdighet bland alla spekulationer på nätet får inte användas som en bortförklaring till att vara långsamma eller att vi väljer bort svåra publiceringar. För om vi inte försöker berätta så mycket som möjligt inom pressetikens gränser så kommer vi till slut att tappa läsarnas förtroende.
I själva verket är det en jakt på sanning och trovärdighet.
Därför är det faktiskt viktigt att vi arbetar stenhårt för att bekräfta den misstänkta skyttens identitet och kunna publicera namn och bild. Den lite slentrianmässiga kritik som vi i medier ibland får när vi gör namnpubliceringar av det här slaget är att vi bedriver klickjakt. I själva verket är det en jakt på sanning och trovärdighet. Rickard som felaktigt pekades ut är nog väldigt glad för att medier berättar vem som det verkligen är som är misstänkt.
Med det sagt händer det så klart att medier också gör misstag, att man gör publiceringar som går över gränsen. Aftonbladet hamnade tidigt i nyhetsrapporteringen i hetluften när man publicerade en artikel där man intervjuade en nära anhörig till den misstänkte skytten. När man läste artikeln förstod man som läsare att den anhöriga i intervjun både fick motta dödsbudet och först då fick reda på att personen var misstänkt för skolskjutningen. Det här gjorde många läsare riktigt arga och tidningen avpublicerade artikeln.
Jag tycker sällan att det finns en knivskarp gräns mellan rätt och fel i vad man publicerar. I det här fallet tycker jag att det är fullt rimligt att journalister ringer anhöriga till personen som är misstänkt för det värsta massmordet i Sverige, däremot håller jag med om att man inte borde ha publicerat den anhöriges reaktion på sådant sätt.
Svenskarnas känslor ett ljus i mörkret
En sådan här fasansfull och extrem händelse sätter medierna och svenskarna på prov. Det är svårast att vara klok och eftertänksam när man är fylld av känslor. Det gäller både oss i medierna och svenskarna generellt. Men det faktum att vi svenskar nu visar känslor ger mig också lite hopp. De många starka och hjärtevärmande berättelser från Örebro lyser upp i mörkret. Berättelser som visar hur samhället sluter upp oavsett hur polariserat vårt samhälle hävdas vara. Albin Strandkull sa det känslomässigt fint till GP:s reporter på plats utanför skolan:
