Jag trodde inte att det var sant när grävgruppen berättade om materialet de kommit över. Hemliga chattar med konversationer som för tankarna till skolgårdens mobbare. Meddelande efter meddelande med hån, sexism och förakt. Tyvärr finns det nog en hel del liknande hemliga forum i Sverige men det som verkligen var exceptionellt var chattgruppens medlemmar: De tyngsta politikerna i Alingsås kommun. Den ledande moderaten, den ledande socialdemokraten och en topp från Vänsterpartiet.
När våra reportrar Michael Verdicchio och Anna Ekström närmare började granska de tusentals inläggen visade det sig att det inte bara var tonen mot andra politiker som var hemsk. De tre förtroendevalda från konkurrerande partier har försökt göra upp om makten i hemlighet, utan insyn eller kännedom från vare sig partikolleger eller väljare.
Det här materialet var sprängstoff, det förstod alla inblandade. Med det sagt så har den här publiceringen krävt många pressetiska avvägningar. Att vi skulle berätta om det här på något sätt har det aldrig rått några tvivel om, allt annat hade varit tjänstefel. Den stora knäckfrågan har varit: Hur mycket av dessa chattar kan vi publicera utan att allmänintresset blir övertrumfat av intrånget i deras privatliv?
LÄS MER: Experten om politikernas hemliga chattar
Det är i balansgången mellan allmänintresse och ”privatlivets helgd” som de svåraste utgivarbesluten ofta fattas. Det är ett arbete som kräver mod, sunt förnuft och hänsynsfullhet. En förståelse för att vi medier med stor räckvidd också har mycket makt. Publicisten och före detta ordföranden i Tidningsutgivarföreningen uttryckte det klokt: ”Är det sant? Kom ihåg att du hanterar människor!”. Med människor så syftar det inte heller bara på de personer som en artikel handlar om, med i bedömningen tas exempelvis också om några utpekade har minderåriga barn.
Att något är snaskigt eller väcker nyfikenhet är inte nog för att hävda allmänintresse.
För att landa den här publiceringen rätt har det krävt att vi tagit ställning till varje inlägg i chattarna för att avgöra vilka som var relevanta nog att publicera och vilka som inte var det. Vilka intrång i privatlivet kan vi undvika utan att behöva kompromissa med att berätta det som är viktigt? Att något är snaskigt eller väcker nyfikenhet är inte nog för att hävda allmänintresse.
Det viktigaste med granskningen var att visa hur de här toppolitikerna betedde sig i hemliga rum: Hur de hånade andra politiker och tjänstemän, hur de svek kolleger och väljare genom att driva sina egna hemliga agendor samt hur de även exponerade sig för stora utpressningsrisker genom att dokumentera komprometterande bilder och sprida dem digitalt.
Samtidigt ville vi också försöka lyckas med det som ofta är svårast inom journalistiken: att försöka förklara varför något händer. Vad har hänt längs vägen som får en person med ett så pass stort förtroende från medborgarna att ta nakenbilder i en offentlig byggnad? För att beskriva detta behövde vi visa och beskriva en större mängd inlägg ur chattarna. Visa hur stämningen mellan medlemmarna i ”Gingänget” blev allt mer toxisk och hur det som började med en relativt oskyldig utekväll eskalerade och slutade med att de alla tvingades bort från sina ämbeten.
Förutom de många uppskattande tillrop som vi fått från läsare så har vi också fått en hel del frågor om själva granskningen och det journalistiska arbetet. Vårt grävteam har besvarat en hel del av dem i den här chatten men här nedan svarar jag på tre som jag sett ofta återkommer:
Varför har ni anonymiserat V-kvinnan?
Det tyngsta skälet är att hon lämnade politiken av andra anledningar nästan ett år innan vår granskning publicerades. Det gör hennes makt mindre vilket gör att allmänintresset får anses vara lägre än för de övriga namngivna politikerna. V-kvinnan hade inte heller en lika tung politisk roll som de båda manliga heltidsarvoderade politikerna som också var kommunstyrelsens ordförande respektive vice ordförande. Här är dock viktigt att poängtera att en annan utgivare skulle kunna ha fattat ett annat beslut, varje situation och utgivare är unik, det finns inte något definitivt rätt eller fel svar på frågan om någon ska namnges eller inte.
Hur fick ni tag på de hemliga chattarna?
Den frågan kan vi tyvärr inte besvara lika detaljerat. Att vi skyddar våra källor är en superviktig princip för oss för vi vill ju att folk ska fortsätta att ge oss tips utan att behöva vara oroliga för att det ska avslöjas vem som lämnat tipset. Den här principen tycker samhället också är så viktig att källskyddet är inskrivet i grundlagen, det är alltså till och med olagligt för journalister att avslöja vem som lämnat en uppgift om personen önskar att vara anonym. I vissa frågor som kommit in om chattarna så känner man av en lite orolig underton om att vi har något hemligt sätt att ta del av privata chattar (det har vi inte) och att vi skulle kunna tänkas publicera det i så fall. Det är viktigt att understryka följande: hade vi av någon anledning fått tillgång till en privat chat med rå sexistisk ton och nakenbilder, liknande den mellan politikerna i Alingsås, men där chattens medlemmar hade varit ”vanliga Svenssons” hade vi aldrig skrivit om det. Det hade aldrig ens varit en fråga. Den bärande motiveringen till att vi publicerar det här är deras maktposition som förtroendevalda politiker.
Ni skriver att det finns en risk för utpressning när de skickar komprometterande bilder, det är väl ingen fara när det är i en privat chattgrupp?
Problemet är ju att innehåll i privata grupper inte alltid förblir privata. Det faktum att vi kom över chattarna bevisar att det inte bara var en risk att de blev offentliga. Sedan ska nog alla inblandade i den här historien vara glada för att det var vi på Göteborgs-Posten som fick tillgång till de här chattarna och inte ljusskygga personer i den undre världen.
Att vi fått så många frågor om det journalistiska arbetet är väldigt glädjande. Om vi och andra medier ska kunna fortsätta göra den här typen av betydelsefulla avslöjanden är det viktigt att det finns en förståelse för det stora arbete som ligger bakom en granskning och att det därför är viktigt att betala för journalistik. Utan betalande prenumeranter blir det inga sådana här granskningar. Jag kan inte annat än att skriva under på vad Svenska dagbladets inrikespolitiske kommentator Henrik Torehammar skriver om granskningen i sin analys: ”Detta är en annons för att betala för journalistik, gå in på GP.se och lös prenumeration så att du kan ta del av spektaklet med egna ögon.”
