Tio personer sköts till döds inne på Risbergska skolan och flera uppgifter pekar på att den beväpnade gärningsmannen sedan tog sitt eget liv.
Sveriges värsta massmord i modern tid är ett faktum och dagen efter skolskjutningen är Örebro en stad i sorg. Överallt pratas det om dådet och ett samlat medieuppbåd driver runt på jakt efter intervjuer med anhöriga.
Ett av de ställen som höll öppet både under tisdagskvällen och onsdagen är Folkets hus i Vivalla. Här samlades anhöriga till skadade och omkomna redan under tisdagskvällen på jakt efter information och tröst.
– Det är många som är oroliga. Första timmarna var det många unga som var här. Det enda vi kan göra är att ge stöd och visa att vi står på deras sida, säger Abdul Kadir, samordnare på Folkets hus.
Han säger att det är svårt att ta in vad som hänt och hur det kunde hända. Många anhöriga visste inte heller hur de skulle kunna ta sig in på sjukhuset.
– Det är tufft för många i dag, inte bara de anhöriga.
I rummet bredvid sitter två kvinnor som hade lektion på Risbergsskolan under tisdagsmorgonen.
25-åriga Ayaan Mahamud Shugri berättar att fick gå hem tidigare än vanligt eftersom en lärare vabbade. Hon lämnade skolan bara timmar innan den beväpnade gärningsmannen klev in genom dörren och sköt tio personer till döds på skolområdet.
– Det har aldrig hänt förut att vi slutar tidigare. Egentligen skulle vi ha varit där till 12.30. Då hade vi varit där när det hände, säger hon.
Hon beklagar att hon inte pratar så bra svenska, men förklarar med både gester och ord att händelsen varit omskakande.
– Jag såg ambulanserna, och mina vänner ringde mig, oj oj oj, många var oroliga. Kompisar och släktingar de ringer och ringer. Jag är där på skolan varje dag, säger hon.
Hur mår du i dag?
– Det är okej. Jag tittar överallt. Ser mig över axeln ... det är stora problem i dag. Jag har inte sovit på hela natten, säger hon.
En som tagit sig till platsen för att visa sitt stöd är Lena Rådström Baastad, landshövding i Örebro län. Hon samtalar med kvinnorna runt bordet och förklarar att hon vill besöka så många platser som möjligt för att ge sitt stöd till de drabbade.
– Det är ju svårt att sätta ord på känslorna. Sen kan vi också se efter händelsen att de aktörer som varit inne och arbetat gjort ett bra jobb, säger hon.
Hur går tankarna i dag?
– Det är fruktansvärt. Det kommer bli tydligt att Örebro inte är en så stor stad när vi nu får höra namn och bild på de som har gått bort. Många kommer att ha anhöriga och vänner och vara berörda på olika sätt.
