Ovissheten är outhärdlig. Att i pushnotis efter pushnotis ta del av den ena mer skräckinjagande faktabiten efter den andra. Sex skadade. Tiotalet döda. Dödssiffran kan stiga.
Det är ett tillstånd där ännu inga ord finns att sätta på det som hänt. Som del av allmänheten börjar man själv gärna famla efter dem.
Det är därför varken märkligt eller oförklarligt att teorispridningen drog i gång på sociala medier ungefär när de första rapporterna om den i verklig mening outsägliga katastrofen i Örebro kom.
Sådant kan vara frestande att moralisera över, men det är ett rätt allmängiltigt sätt att förbereda sig på katastrofens själva innebörd. Och under ytan bubblar ofta både kritik och erfarenheter som är värda att ta på allvar. De inte alltid självklara distinktionerna mellan ”terrordåd” och ”ensam galning”. Frustrationen över bristen på medietransparens och ibland även synbar logik i frågor som namnpubliceringar. Över tystnaden kring både gärningsman och de ännu ansiktslösa offren.
Den svåruthärdliga sanningen är att vi fortfarande vet mycket lite
Terrordådet i Orlando 2016 kan tjäna som ett exempel, det är ett fall som jag själv skrivit en bok om och berördes djupt av. I efterdyningarna av massakern där 49 besökare på queerklubben Pulse mördades av en ensam gärningsman tog inte bara klubbgästerna, utan också politiken, medierna och allmänheten, det för givet att det rörde sig om en riktad attack mot just hbtq-befolkningen som grupp. Och att det var IS som låg bakom.
Bilden sattes tidigt och levde kvar i nästan två år innan rättegången med den döde gärningsmannens hustru tillförde ny information som delvis förändrade den – ingenting i förundersökningen tydde på att den självradikaliserade och psykiskt sjuke gärningsmannen aktivt sökte upp en queerklubb. Attacken var till en början tänkt att ske mot en Disney world-ansluten lokal, att det ändå blev Pulse som drabbades tycks ha skett av en ren slump.
Det gör inte katastrofen eller vidden av massakern mindre, det lättar inte bördan eller sorgen för någon som förlorade en älskad den natten och det minskar heller inte den reella utsattheten för hbtq-communityt. Men det innebär likväl en viss skillnad i hur just det här dådet kan förstås som samhällskatastrof.
Katastrofen tog inte slut, en tragedi av den här magnituden gör inte det.
Det finns ytterligare en lärdom att dra av Orlando. Katastrofen tog inte slut, en tragedi av den här magnituden gör inte det. Den lever fortfarande kvar i staden, som ett ärr – bland solidaritetsyttringarna gentemot hbtq-befolkningen och som målats på fasadväggarna, i de årliga minnesceremonierna, i det hedervärda faktum att ett polariserat samhälle ställde sig upp som en enda varelse och gemensamt markerade mot våldet.
Men framför allt tog den aldrig slut för de som var där den natten, för de som överlevde, de som berövades en anhörig. Flera år efter tragedin pratade jag med människor som först då utvecklat posttraumatiska stressyndrom och inte längre vågade lämna sitt hem, med människor som gått in i riskbeteenden både vad gäller substanser och leverne, med människor som natt efter natt hemsöktes av skotten på Pulse den 12 juni 2016.
För de som överlevt och för de som drabbats av det ännu outsägliga i Örebro har vi därför som samhälle på det här planet en enda och viktig uppgift – att enas i sorgen över det som hänt, att söka sanningen och den hela bilden i den mån vi kan.
Och att försöka vila i frustrationen över att vi ännu inte vet allt.
