Hastigt och lustigt kastades Johan Pehrson i våras in i rollen som partiledare med ett enda uppdrag: att rädda Liberalerna kvar i riksdagen. Det gick enklare än väntat – så fort Nyamko Sabuni lämnat scenen visade det sig att det faktiskt fanns en del L-väljare kvar i landet.
Det räckte med att Johan Pehrson spelade rollen som en sådär lagom slarvig helt vanlig gubbe för att de skulle komma tillbaka till partiet. Gott så. Men vad sedan?
Ja, den som det visste.
Inte helt välkomna
Liberalerna anslöt sig i ett sent skede till ett block som redan hunnit prata ihop sig i flera viktiga frågor. De har aldrig varit helt välkomna – SD-ledaren Jimmie Åkesson tycker att de utgör ett problem i samarbetet, KD-ledaren Ebba Busch vill inte ha dem i regeringen, M-ledaren Ulf Kristersson är ambivalent.
Själva är de – i god liberal anda – kluvna. Förra hösten hoppade de efter en del velande av det första historiska budgetsamarbetet mellan M, KD och SD. Hur de ska ha det framåt är oklart, trots att det är en helt central fråga. Johan Pehrson har gett lite olika besked. Andra, som riksdagskandidaten Helene Odenjung, har entydigt sagt nej.
För en dryg vecka sedan skapade en så enkel sak som en gemensam bussresa internt rabalder, då delar av partiet tyckte att det var över alla gränser att kampanja med Sverigedemokraterna. Frågan om hur de tänker styra landet ihop hänger onekligen kvar i luften.
Det är lätt att förstå varför.
Motviljan är ömsesidig
Inför förra valet var budskapet på Liberalernas valaffischer ”Sverige klär inte i brunt” och att man var stolta över att Sverigedemokraterna såg liberalismen som sin värsta fiende. Motviljan partierna emellan är ömsesidig och Jimmie Åkesson talar öppet om att Liberalerna har SD-hatare i sin riksdagsgrupp.
Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att bli största parti på högersidan, och att partiet kommer att få betydande inflytande över politiken om Ulf Kristersson blir statsminister.
Med armarna i kors
Frågan är vad Liberalerna kommer ha att sätta emot och vilka krav partiet kommer att ställa. Beskeden från Johan Pehrson har varit alltifrån glasklara. I någon intervju har han dragit sin gräns vid politiserade domstolar, det kan han i alla fall inte ställa upp på. Andra gånger har han antytt att han förstår att Liberalerna inte kan räkna med att få allt de vill, eftersom partiet inte är större än vad det är.
När hjärtefrågan om enprocentsmålet i biståndet – som både SD och M vill skära ned – kom upp i Sveriges radios partiledarutfrågning svarade Johan Pehrson att han kommer att möta sådana krav med att sitta med armarna i kors, ett uttryck som enligt ett vanligt synonymlexikon innebär att man förhåller sig passiv.
Det är förstås svårt att veta om det var det han verkligen menade. Precis som det är svårt att veta vad Liberalerna – som rent krasst utgör en lite udda tiondel i högersamarbetet – kommer att få med sig hem från förhandlingsbordet.
Och kanske ännu svårare: hur kommer det att tas emot i en riksdagsgrupp där varje enskild ledamot sätter en ära i att inte vara en knapptryckare utan en fri tänkare?
Så det är kanske svårt att klandra Johan Pehrson för att han framstår som en olycklig mellanchef.
LÄS MER:Partiledarintervju: Johan Pehrson (L)
LÄS MER:Pehrson (L) försvarar bussresan med Sverigedemokraterna
Missa inte det senaste om valet 2022
Nu kan du få alla politiknyheter, reportage och analyser som en notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Val 2022. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
