I en liten bit skog, inklämd mellan industriområden på Hisingen, hittar man de lite sorgsna tecknen på någons bortglömda sommardrömmar. Ett skelett av ett liv.
Jag har varit där förut, för några år sedan, tillsammans med både älskling och pälskling, men den här gången står det ”grabbhelg” på schemat.
Eller, ja: egentligen står det väl ”gräsänkling med hund”. Och något schema är det inte tal om heller, direkt. Tvärtom har jag varit väldigt loj och slapp denna helg. Även när det kommer till hundpromenader; de har varit pliktskyldiga och kortare än vanligt. Och ingenting gallskriker ”dåligt samvete” lika duktigt som blicken från en understimulerad hund.
Det är just därför det blir skog nu: hunden ääälskar skogen och det här blir några ”döva samvetet och betala tillbaka”-timmar, där han får springa, nosa och gräva så mycket han vill.
Redan när bilen saktar in och börjar svänga av från storvägen ställer sig hunden upp och börjar pipa. Han vet vad som väntar och han vill ha det nu nu NU! Jag parkerar bilen en bit in på skogsvägen.
Ögonblicket när hunden skuttar, hoppar – nej, flyger – ut ur bilen är alltid lika obetalbart härligt. Det faktum att jag skänker en annan levande varelse en sådan eufori borde faktiskt ge mig frikort från skärselden den dag det är dags att lägga goda och dåliga gärningar i vågskålen.
Färska spår på stigen från däck med rejält grepp. Det körs trial eller motocross här i skogen ibland. Dock, som tur är, inte idag. Här är tyst, så när som på all fågelsång och suset när en bil åker förbi på vägen utanför. ”Utanför” ser jag att jag skriver – och det är precis så det känns; som att jag gått igenom garderoben och rakt in i Narnia.
Som jag skrev i inledningen har jag varit här förut, för några år sedan. Det var första gången jag snubblade över ”ruinerna” av… ja, vad det nu har varit. Storleksmässigt och att döma av stengrunden gissar jag på någon form av kolonistuga. Och idag viker träden undan ännu en gång och visar mig sin skatt.
Det första jag ser är fästet till en flaggstång. Och bottendelen av själva stången, avsågad precis ovanför fästena. På en liten bergknalle står den där och hälsar, hövligt och gammaldags, som en äldre släkting man inte träffar så ofta och som uttalar ”goddag” ”guda”.
Jag ser nu att de ligger i kluster: fyra där, tre där och fem, sex stycken där, alla inom kastavstånd från trappen.
Lite takpannor, en husgrund och någon form av hemsnickrat avlopp eller kanske vattenförsörjning. Det som en gång varit en odlad rabatt. Och på marken, här och där, ofta övervuxna eller delvis i jorden, beklämmande många gamla tomflaskor från AB Vin och Spritcentralen. Jag gräver upp en. Den har korken kvar, påskruvad, och faktiskt, i botten, en slatt av något klart.
Så mycket tomflaskor. Jag ser nu att de ligger i kluster: fyra där, tre där och fem, sex stycken där, alla inom kastavstånd från trappen. Min fantasi spelar genast upp filmen: industriarbetaren från Arendal som på fredagen, istället för att traska hem till fru och barn i tvårumslägenheten på Håkansgatan, tar vägen genom skogen, förbi ”stugan”.
Den klirrande påsen ställs på bordet. Kanske kommer några av kollegerna förbi också. ”Andersson och Pettersson och Lundström och jag” och deras version av grabbhelg, kanske. Man super, somnar och när man vaknar dagen efter vill man inte se åt den jävla flaskan mer. Man går ut, låser dörren och det sista man gör innan färden hemåt börjar är att donera pavan till snåret på andra sidan stigen.
Kanske. Eller så har traktens ungdomar, långt efter att stugan lämnats och förfallit, haft kåken som ”klubbstuga” och festställe. Om detta vet jag ju naturligtvis, egentligen, ingenting. Men det jag vet är att trots att solen lyser för fullt och trots att hunden glatt flåsar runt och nosar i närheten så känns det som att jag stör. Som att jag går runt och skitar ner i någons någonting.
Jag kommer på mig själv med att önska att jag har fel om det där med supandet. Jag tänker att stugan kanske stod här i trettio år. På den tiden hinner även en modest drickare göra av med en hel del pant.
– Jösses, säger jag högt så hunden lystrar, tänk om någon hade sparat alla flaskor jag dragit i mig! De hade ju tvångsomhändertagit dig (det sista säger jag till hunden, som glatt viftar på svansen tillbaka).
Flaskorna lyser mot mig likt blottlagda benknotor från en äldre civilisation – men arkeologen i mig är kall. Jag lägger tillbaka flaskan jag tog upp. Den tillhör inte mig.
Jag ropar in hunden och tänker att det är bäst att vi går vidare, innan han börjar gräva i jorden.
Jag vill inte att han ska hitta något annat.
Och jag vill inte störa mer.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
