Som den femtioplussiga motsvarigheten till ett jehu sladdar jag ombord på treans spårvagn. Jag är på väg hem från jobbet och är lite stressad; har kommit iväg lite senare än tänkt. Jag låter ögonen hoppa runt vagnen på förstulen jakt efter lediga platser. Det ska helst vara sådana som inte har några säten framför sig: jag vill gärna ha gott om benplats, nämligen. Jag är inte onormalt lång, men mina 1 och 92 gör ändå att jag nästan alltid sitter med knäna emot om det är säten framför.
Just idag är inga av dessa platser lediga, så jag väljer att stå. Faktiskt är i princip inga platser alls obesuttna i det här ekipaget och när trean svänger in på Valands hållplats svär jag tyst över att det alltid ska vara så fullt på spårvagnarna. Varför kan man inte se till att de turer som befolkas av flest resenärer har större ekipage med fler vagnar? Hur svårt kan det vara?
Det är då, i nästa sekund, jag plötsligt minns en text i Dagens PS, den 28/3, i vilken man kunde läsa en artikel skriven av Annika Hjerpe, en artikel om hur de senaste genombrotten inom artificiell intelligens, AI, kan komma att leda till att en fjärdedel av allt arbete i euroområdet och USA automatiseras. Det här förväntas bland annat höja den årliga globala BNP:n med sju procent (genom den effektivisering bortskalandet av den mänskliga faktorn innebär, får man förmoda) vilket ju många applåderar.
Med detta får det vara som det vill; jag är inte tillräckligt skolad i de ekonomiska systemens vindlingar för att avgöra om evig tillväxt är det bästa som kan hända oss människor. Men i det bokstavliga trångmål jag befinner mig i på treans spårvagn går tankarna direkt till Göteborgs stad och dess lokaltrafik:
Tänk om man lät AI ta över planeringen och utformningen av det lokala trafiknätet. Skulle resultatet bli bättre? Fast, det är klart, gläntar vi på lokaltrafikslocket så skulle säkert också spårvagnschaufförerna rationaliseras bort och effektiviseras upp i AI-molnet. En sådan förändring är nog dessutom inte särskilt långt borta; det har länge skett försök med automatiska busslinjer på till exempel Lindholmen. AI måste bara lära sig saker som att gasa på innan hela ekipaget kommit ut ur en kurva så att alla stående passagerare längst bak flyger in i rutorna, sedan kommer det att vara helt omöjligt att skilja en levande chaufför från en död. Förlåt: en AI.
Spårvagnsresenärer är en annan sak som kommer att minska drastiskt i antal om AI tar över jobben. Jag menar: vem ska åka spårvagn till vilka jobb då? Vilket i sin tur väcker den förrädiskt mjuka men gigantiskt stora frågan: vad ska vi människor göra om vi inte ska jobba?
Låt oss jämföra med automatiseringsexplosionen med robotar som ägde rum i tillverkningsindustrin i början av 1970-talet. Allt skulle bli så bra och skönt, vi människor skulle inte behöva göra de svåra, smutsiga och tunga jobben längre. All den fritid vi skulle få! Vi skulle kunna sitta och måla, skriva böcker och spela musik, medan robotarna skötte allt det jobbiga åt oss.
Det blev ju inte riktigt så, eftersom vi finns till för att tjäna ihop och göra av med pengar så att ”maskineriet” fortsätter rulla på. Ett kapital och en statsapparat behöver produktiva medborgare som konsumerar. Något måste alltså en omskolad industriarbetare jobba med, förutom att lyssna på Black Sabbath.
I scenariot i artikeln jag läste är förändringen snäppet mer invasiv. Den här gången ersätts inte bara våra kroppar. Nu ersätts även vårt sätt att tänka.
Tänker jag, huttrande i den iskyla jag inbillar mig lägger sig över mitt sinne, alltmedan Trean gnisslande tjuter vidare genom Vasastan. Och trots att ekipaget kränger som Älvsnabben i november månad kan jag ändå inte låta bli att undra varför man strävar efter att få AI-tänkande så likt det mänskliga tänkandet som möjligt?
Är det kanske till och med så att det motsatta är både räddningen för oss och vägen mot en mindre hotfull framtid med AI? Vi behöver kanske lära AI sådant som vi kan skratta åt – inte begeistras över. Pajaskonster och misstag.
Artificiell ointelligens, helt enkelt.
Fast … behöver vi hjälp med det?
En AI som simulerar krängandet i kurvorna hos en mänsklig spårvagnschaufför blir naturligtvis inget mer än en härmapa. Men när mänsklighet inte längre krävs för något – inte ens spårvagnskrängande – vad är då poängen med människan?
Då kommer vi att få AI-förare som kör runt med tomma spårvagnar. Så dystopiskt.
Det vill säga, inte helt tomma. En passagerare kommer att åka i dem. Fram och tillbaka mellan hemmet och en arbetsplats som inte längre finns – eftersom AI-botar skriver tusen gånger snabbare än en mänsklig journalist någonsin kan – kommer jag skamset att njuta av all min nyvunna fritid, sittande på en av de platser som inte har någon stol framför sig.
Med all plats i världen för mina långa, ensamma ben.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
