Mitt i sommaren ringde redaktör Wedel.
– Vi har haft redaktionsmöte här och funderat lite på jubileer av olika slag. Vi kom att tänka på att det är 150 år sen Blue Bird förliste på julafton 1872. Du vet, i Evert Taubes visa. ”Själva julafton sjuttiotvå.” Ni kunde kanske ta tag i det där? Bäst att vara ute i god tid.
Jubileum, alltså. Saker att minnas. Det är ju till exempel år 2022 ett halvt sekel sedan Pelle Petterson tog OS-medalj i Starbåt tillsammans med Stellan Westerdahl. Ett fint jubileum, värt att fira.
– Seglingarna gick i Kiel, berättar Pelle för mig, och vi knep OS-silvret den gången. Tidigare hade jag ett OS-brons från Tokyo.
Och det är 100 år sedan Evert Taube tog kosterbåten ”Ellinor” på 27 fot hela vägen från Stockholms Ström till Kostersundet. En fyra månaders segling, i rätt avslappnad Taubetakt, som resulterade i boken ”På kryss med Ellinor”.
Sedan är det då alltså 150 år sedan briggen ”Blue Bird” förliste, allt skildrat i ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” som först gavs ut i samlingen ”Fritiof Anderssons visbok” 1929.
Det är ett märkligt jubileum förstås, ty händelsen har ju aldrig inträffat.
I Generaltullstyrelsens arkiv, myndigheten som bevakade kronans rätt vid skeppsbrott och haverier, finns ingen notering om någon brigg med namnet ”Blue Bird”, förlist på julafton 1872 utanför Smögen.
Bevarade data hos SMHI beskriver julvädret på Hållö år 1872. Det var som en vanlig Göteborgsjul idag. Svag sydvästlig vind, mulet och grått, plus fyra grader i luften. Och inga skepp gick i kvav på Soten.
Balladen har ett intro där Taube skriver att det är ”en sann händelse berättad av Fritiof Andersson, vars fader gick i räddningsbåten när ”Blue Birds” besättning skulle bärgas”.
Vem är Fritiof Andersson? Många har undrat. Han triggar ju fantasin, dyker upp än här, än där. Evigt ung, sammansatt av flera olika identiteter. En fiktiv person, en av Evert Taubes många masker.
Det är alltså han som berättar historien. Självklart. Taube rensar bordet, bestämmer villkoren, sätter allt i rörelse.
Men hur väl stämmer balladens text med själva platsen? Kartan med verkligheten? Hur ser det ut där utanför Smögen? Hur står fyren? Var ligger brotten?
Evert Taube har valt rätt spelplats för dramat med briggen från England ”som var dömd att bli vrak”.
Jag var inte säker. Vi fick hissa segel på reportagebåten, kryssa upp mot Smögen och undersöka saken. Vi kom iväg en sen septemberdag, men det kunde lika gärna ha varit mitt i juli. Hett, hett.
Marmorviken på Hållö var packad med båtar, det var en enorm solparasoll och tre uppdragna styrpulpetare på skäret mittemot. Hållöfärjan kom och gick. Allt var lugnt. Men ju längre ut vi kom desto mer påträngande blev visans text. Svarta fåglar studerade oss från låga skär, havet hävde sig sakta, det var en spikmatta av grund på sjökortet. Allt stämde utanför Hållö med kalven Sälö ”som utspottade ur drakens käft” som Taube skriver i ”Västlig horisont”.
Saken är klar. Evert Taube har valt rätt spelplats för dramat med briggen från England ”som var dömd att bli vrak”. Här mellan Långebrottet, Klacken och Hållö Brott vill man inte befinna sig när stormen kommer.
Vi vände båten, gick in genom gapet igen. Höll oss mitt i leden, såg oss inte om.
”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” är sammansatt av olika realistiska bitar som Taube kokar ner till själva essensen av ett skeppsbrott. Den mörka klangbotten kommer från en familjetragedi. En bror till Evert Taube drunknar utanför Hållö i öppen båt 1906.
Stormdramat, matrosen som är kvar ombord, skeppsnamnet ”Blue Bird”, allt det där levereras av ”den hårdsaltade skepparen Samuel Frisk”. Frisk hälsar på Evert Taube i kammaren hos Strannes på Smögen. Det är en vinterkväll. Det sprakar i kakelugnen. Frisk kan inte röka utan att berätta. Nu tänder han en fet cigarr med maggördel. Nu berättar han om augustiorkanen 1871 som sänkte rader av skepp längs Bohuskusten.
I Frisks dramatiska berättelse strandar ”Blue Bird”, en brigg från New York, på Hasselösundslandet. Skeppet blir senare bärgat och kan segla vidare. Briggen ”Nymph” från West Hartlepool kommer in över Soten med nödflagg och trasig rigg den 22 augusti när orkanen blåser som värst.
Samuel Frisk och hans kamrater bestämmer sig för att försöka ta sig ut till skeppet, trots det hopplösa läget. ”För vi var onga och vansinniga”, säger Frisk. Dessutom finns ingen annan till hands, lotsarna, fiskarna, alla har fullt upp.
De lyckas ro ut runt Kleven i orkanvindarna, bärgar besättningen på ”Nymph”. Det är nu det händer. När briggen går i kras på Sandö reser sig en av de räddade sjömännen upp i Smögenbåten och ropar: ”There is a man left on board!”
En ung matros blir kvar ombord på briggen när besättningen kastar sig i Frisks båt. Han klättrar upp i riggen, lyckas hoppa iland när masten knäcks och landar i en damm. ”Där blev han blöt”, konstaterar Frisk, ”men det var han innan.”
Evert Taube använder Frisks story flera gånger. Första orkanversionen blir en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1918. Sedan dyker den upp i kapitlet ”Orkanen 1871” i ”På kryss med Ellinor” 1923, och blir slutligen recyklad i Bohusboken ”Jag kommer av ett brusand´ hav” 1952; den versionen gillar jag bäst.
Taube skruvar bara lite på storyn, vässar språket, höjer tempot, återbrukar historien med sinne för ekonomi. En god historia har långt liv.
”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” har alltid varit min personliga favorit. Svår att spela på gitarr med rätt fingersättning, den snabba ackordföljden i början av versen. Fraseringen också svår förstås, och ingen gör det bättre än Sven-Bertil Taube på skivan ”Taube tolkar Taube” där uttrycket ”sviktade stumpar” får en särskild tyngd.
Evert Taube var fenomenal på att lyssna in sjömansspråket, arbetarspråket, vare sig det gällde ”brännvinsspant” hos båtbyggaren när Taubes koster ”Monsunen” skulle renoveras, eller ”sviktade stumpar” på briggen i sjönöd.
Att segla med sviktade stumpar var att segla bottenrevad, en taktik för att kunna ta en storm på de gamla skutorna. Råseglet på undre märs revades till en trekant längst ut på rån.
Hur fungerar det i praktiken? Hur vanligt är det? Jag frågar den rutinerade skepparen Jerker Paulusson med stor erfarenhet av ”Gunilla”, den seglande gymnasieskolan från Öckerö.
– Under mina tre törnar med ”Gunilla” har jag hittills aldrig råkat ut för så uselt väder att det varit aktuellt att svikta undermärserna.
Inga sviktade stumpar på tremastbarken ”Gunilla” alltså. Men väl på briggen ”Blue Bird” som kom in över Soten i snöstorm, ”själva julafton sjuttiotvå”.
Ett drama på havet, som aldrig inträffade. Men som ändå är så lätt att se framför sig, 150 år senare. ”En dikt ska vara sannolik, men en kopia av verkligheten vill den inte vara” säger Evert Taube och svingar sitt trollspö över text och musik i ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
