Tillvaron tedde sig som en surrealistisk novell häromdagen. Ni vill ha bevis? Nåväl. Så här var det. Jag klev in i en mobiltelefonbutik. En ung man med ljust skägg och buteljaxlar tog emot mig. Jag sa:
– Min telefon är trasig. Jag behöver en ny telefon.
– Utmärkt, sa han. Det blir 240 kronor i månaden.
– Ack, så får det väl vara, sa jag. Har ni den i svart modell?
– Nej, tyvärr (svarade han förbindligt), svart är slut.
– Har ni den i vit modell?
– Nej (svarade han förbindligt), vit är slut.
– Iphone Mini kanske?
– Nej, tyvärr, Iphone Mini är slut.
– Iphone X?
– Den är tyvärr slut.
– Ni får ursäkta mig, sa jag, jag är en björn med mycket liten hjärna. Jag har uppenbarligen formulerat frågan fel. Vilka modeller har du?
– De är slut.
– Vilka är slut?
– Alla.
– Menar du att ni inte har en enda telefon i butiken?
– Ja.
– Alla telefoner är slut?
– Ja.
Han log. Han var mycket förbindlig och hade ett mycket tunt blont skägg som han eftersinnande drog i när han sa att alla telefoner var slut. Men det var ett stort telefonbolag med internationella tentakler. Han var blott den yttersta linjen. Det fanns fler butiker i Göteborgsområdet. Kanske kunde det finnas någon telefon någon annanstans? Det vore trots allt inte sannolikt att alla telefoner på västkusten voro slut. Följaktligen sa jag:
– Skulle du kunna ta reda om det finns någon telefon i någon annan av telefonbolagets butiker?
Han var uppenbarligen en mycket stor skämtare, men han höll verkligen masken. Han sa:
– Det är helt omöjligt.
– Vad är det som är omöjligt?
– Det är helt omöjligt att veta om det finns en telefon i någon annan butik.
– Jag vill ogärna falla ett så respekterat och framstående telefonbolag i ämbetet, sa jag. Men jag har hört att det förekommer digitala lagersystem.
– Det är helt omöjligt.
– Kan du kanske ringa en annan butik och fråga om det finns en telefon?
– Det är helt omöjligt.
– Men jag kan väl ringa till butiken?
– Det är helt omöjligt.
– Har inte telefonbutikerna telefon?
Den unge mannen tittade på mig med sina ljusblå vattniga ögon. Han var verkligen robust. Han var helt okänslig mot ironi. Han svarade:
– Nej.
Jag lämnade telefonbutiken som saknade möjligheter att kommunicera. Jag funderade på om jag skulle donera ett frimärke för att ge dem en ärlig chans att nå omvärlden.
Men detta är ett kammarspel i två akter. För naturligtvis slutade inte den första akten med att jag skrattande lämnade lokalen, utan med att jag beställde en telefon. Fem dagar efter det första besöket aviserade telefonbolaget att jag kunde hämta denna lur. Jag gick med lätta steg till samma butik.
Det borde jag inte ha gjort.
Telefonen låg i sin vita svepning och väntade på mig.
Den unge mannan med blont skägg var borta. Det var istället en kvinna med snärtigt kort namn och en lika snärtig kort frisyr som tog emot. Hon manade mig att skriva under ett avtal.
På detta avtal stod det att telefonen skulle kosta 290 kronor i månaden.
Jag sa:
– När jag beställde den här telefonen förra veckan, av en förbindlig man i tunt blont skägg, kostade den 240 kronor i månaden.
– Ja, men det var ju förra veckan. Det gällde bara så länge lagret räckte.
– Men skälet till att jag behövde beställa en telefon var ju att lagret var tomt.
– Ja, där ser du.
– Kanske kan jag få prata med någon som har ansvar för priserna?
De måste ha gått något slags gemensam kurs. Hon svarade:
– Det är helt omöjligt.
– Skulle jag kunna få prata med din chef?
– Det är helt omöjligt.
– Skulle du kunna ringa mannen med det blonda skägget? Han ju intyga att han erbjöd mig telefonen för 240 kronor i månaden.
– Det är helt omöjligt. Förresten vet jag inte vem du har pratat med.
– Men hans namn namn står ju där på beställningen.
Hon tittade kort upp mot armaturen. Det var bara ett ögonblick, men det räckte. Jag förstod. Hon hade lämnat manuskriptet. Nu improviserade hon.
– Det är helt omöjligt, sa hon.
– Hur kan det vara omöjligt? sa jag.
– Därför att … därför att alla har slutat.
– Har alla slutat?
– Ja, alla har slutat. Just den här veckan har vi bytt ut hela personalen. Alla som jobbade förra veckan har slutat.
– Det var verkligen förargligt, sa jag.
– Ja, det är tyvärr inget jag kan göra något åt.
Jag gick ut på Göteborgs gator och tänkte på Samuel Beckett. Jag hade ett trasigt glas i mobiltelefonen. Jag räknar med att få dras med det ett tag framöver. Allt annat förefaller helt omöjligt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
