De här badarna i ens omgivning verkar aldrig ge upp. Nu är det oktober och några av dem håller fortfarande på och några av dem pratar redan om nästa sommar. Det får de göra, så länge jag inte blir inblandad. Ikastad.
Men de säger alla samma sak. De säger det med ett jolmigt tonfall av förkunnelse. De säger:
Du ångrar aldrig ett bad.
Första gången jag hörde detta talesätt väntade jag in i det längsta på att det skulle följas av en komplettering, en bisats full av ironi.
För det är ju ett i grunden falskt påstående. Kanske rentav det svenska språkets falskaste påstående.
De medmänniskor som säger att de aldrig ångrar ett bad är hurtiga, med salt i håret, och något glasartat och evangeliespridande i blicken.
Men påfallande ofta har de också ett stort blodigt plåster på vänster stortå.
Ibland vickar de förstulet på huvudet eftersom de förgäves försöka knacka ut det kryddmått vatten som sedan tre dagar skvalpar i deras högeröra.
Det lider i princip undantagslöst av skavanker till följd av att de har badat.
De utgör i själva verket ett överväldigande bevis för falskheten i uttrycket du ångrar aldrig ett bad.
Badarna i min vänkrets skär sig på stenar och hamnar i krakel med försäkringsbolag om vanprydande ärr.
De kliver på sjöborrar.
De får bryggflisor i fötterna.
De bränner sig på maneter.
Öroninflammationer har de jämt.
Man sitter och skriker till dem att kaffet är gott. För de hör ingenting. Deras öron är igenmurade.
Faktum är att nästan alla olyckor som drabbar den medelålders vänkretsen på något sätt kan knytas till bad.
Det finns några undantag. Någon gång om året blir det benbrott på en studsmatta i slutet av en kräftskiva, och chiffonjéer i källartrappor kan vara luriga. Men annars sker allt i samband med bad.
Badarna sitter med sina blessyrer och säger du ångrar aldrig ett bad. Det är en besvärjelse snarare än en verklighetsbeskrivning.
De borde ha vett att ångra det.
De borde under inga omständigheter försöka värva nya proselyter som ska gå med vatten i örat och vågor i håret.
Det svenska friluftsbadandets beklagliga startskott kan sägas ha inträffat år 1862 när skriftställaren Zacharias Topelius besökte Marstrand med hustru och dotter för att undergå badbehandling. Det hade tagit honom några veckor att färdas från Helsingfors till Marstrand. (Han var ganska snål och hade bott gratis hos Fredrika Bremer i Årsta på vägen.) Zacharias Topelius hade inte en tanke på att bada i havet vid Marstrand. Han följde badläkarens råd om kontrollerade varma karbad, följt av försiktigt och hälsobringande toddydrickande. Han var en försiktig man, med godmodigt och sömnigt utseende och lockar över öronen.
En dag såg Zacharias Topelius något som låg och plaskade i vattenbrynet.
Han sprang tillbaka till pensionatet och rapporterade att han hade sett en äkta sjöjungfru.
Det var i själva verket en engelsman som badade.
Men så otänkbar var tanken på att någon frivilligt skulle bada i havet för Zacharias Topelius att han inte kunde se någon annan rimlig förklaring än att han hade observerat en sjöjungfru.
Jag har alltid betraktat denna historia som starten för det svenska friluftsbadandet: inledningen på den stora badifieringen av Sverige.
En ruskig tid, kort sagt.
Det är drygt 150 år sedan. Det kan vara nog. Nu tänker jag ställa mig i täten för den stora avbadifieringen. Om några decennier räknar jag med att sitta vitskäggig och vördnadsbjudande på någon före detta badplats och blicka ut över den folktomma blåheten.
Det är alltså dags för en motrörelse. Härmed grundar jag i spalten denna rikstäckande organisation: DÅAEB. Du Ångrar Alltid Ett Bad. Vi äro tusenden.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
