Kära läsare, det här blir terminens sista kåseri. Nästa vecka har Världens gång-redaktionen sommarlov. Jag önskar att jag hade haft ett riktigt knallkåseri att avsluta med. Men Sverige verkar redan ha fallit i sommardvala. Blott bleka tjuvlyssningsmöjligheter återstår. I lördags åkte jag tåg mellan Göteborg och Stenungsund. Fyra unga kvinnor satt i vagnen. De var inbegripna i något slags frågesport via mobiltelefonerna.
– Fråga tre. Vilken svensk författare är känd för ”Fritiof och Carmencita.” Helt omöjligt. Okej, vem googlar?
– Vi behöver inte googla. Jag vet svaret.
– Vet du svaret?
– Ja. Fritiof är en av matroserna på Pippi Långstrumps pappas båt. Och Carmencita är lindanserskan på cirkusen där Pippi brottar ner Starke Adolf. Så svaret är Astrid Lindgren.
– Okej, då skriver jag Astrid Lindgren här.
Detta inträffade ungefär när vi passerade Ytterby. Jag avstod från att blanda mig i samtalet. Dessutom misstänker jag att de hade rätt.
Men det är förstås inte mycket till historia. Ibland misstänker jag att världen har blivit för krånglig för journalistik. Eller om det möjligen är journalistiken som har blivit för krånglig för världen. Det verkar ha varit enklare förr.
Jag kände en gång en gammal journalist som sammanfattade sina ungdomsår på kvällspressen på följande sätt:
– Det var härliga tider. Det enda man behövde göra var att skriva om Bosse Högberg, fotboll och Beatles.
Av detta kunde man sluta sig till den av medarbetaren antydda guldåldern bör ha inträffat ungefär år 1967. Medarbetaren hade i alla händelser guldåldern bakom sig när jag träffade honom i början av 1990-talet. Han var då mer rostig än förgylld.
Men ibland ertappar jag mig med att tänka på hans visdomsord. Efter tre decennier i yrket känner jag starkt att jag inte är i närheten av 1960-talets standard. Jag skriver sällan om fotboll, blott undantagsvis om Beatles. Och jag har såvitt jag vet aldrig skrivit om Bosse Högberg.
När göteborgarna lutar över sin fläskkotletter med stekt potatis kommer ett så kallat entourage in på restaurangen.
När jag nu fattar pennan (obs: metafor) i vårterminens sista kåseri år 2025 kan jag dock lova viss bättring, åtminstone till två tredjedelar.
Ty en ny berättelse cirkulerar i den göteborgska kulturvärlden. Den handlar om en göteborgsk författare som härförleden besökte Stockholm. Han efterlämnade ett stålblankt citat.
Jag skriver ”göteborgsk författare”. Ibland är den typen av formulering ett finurligt sätt för berättaren att antyda att det handlar om honom själv. Men den göteborgska författare som förekommer i detta kåseri är inte jag. Det är inte jag som ska ha äran.
Den göteborgske författaren satt på en krog i centrala Stockholm. Han åt middag tillsammans med några andra representanter ur den göteborgska kulturdiasporan.
När göteborgarna lutar över sin fläskkotletter med stekt potatis kommer ett så kallat entourage in på restaurangen.
Det är Paul McCartney med sällskap.
Paul McCartney är en varmhjärtad man. När han ser att göteborgarna betraktar honom har han vänligheten att gå fram till bordet och säga:
– Hi, guys.
Den göteborgske författaren svarar omedelbart och strängt på svenska:
– Faen, inte visste jag att du hejade på Gais.
Enligt samstämmiga vittnesmål backade Paul McCartney nervöst ut ur restaurangen. Den göteborgske författaren har sedan denna kväll oavbrutet hyllats för för sin rådiga replik. Själv slår han ödmjukt ifrån sig. Allt är i själva verket, säger han, ett missförstånd. Han framhåller att han var övertygad om att Paul McCartney naturligtvis hälsade på göteborgarna med frasen ”Heja Gais”.
Jag återkommer när jag hör något om Bosse Högberg. Glad sommar!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
GP Världens gång - kåseri av Kristian Wedel: Kära SJ, jag orkar inte mer | Göteborgs-Posten
