Kära SJ. Jag orkar inte mer. I alla väder har jag försvarat dig. Du är som den där galna mostern som alla andra har tröttnat på. Men det finns någon som envist och solidariskt säger: äsch, hon är inte tokig, hon har bara en färgstark personlighet.
Jag har försvarat dig, SJ. Jag har försvarat dig när jag har suttit i gråregn vid ett plåtskjul i Laxå i fyra timmar. Jag har sagt: det är ju trots allt bättre än flyg.
Du är säkert fortfarande bättre än flyg, SJ. Men frågan är om du är bättre än cykel.
Häromdagen stod jag på Göteborgs central. Jag hade biljett till Stockholm.
Det var sommar i luften på perrongen. Inne i vagnen var det också sommar i luften. Tåget lämnade Göteborg med skräppåsar som dignade av gamla bananskal och blöjor. Det var aromatiskt och jag kände att jag för första gången förstod vad Pär Rådström egentligen menade när han 1959 framhöll hur svårt det var med icke-rökar-kupéer.
På biljetten stod det snabbtåg. Det var en överdrift. Efter en stund harklade sig lokföraren i högtalaren och sa:
– Det brinner i min hjärna.
I min omedelbara närhet – mitt i bananskalslukten – satt fyra främlingar. En var från Bombay, men de andra tre var rörande överens med mig om att vi hade hört dessa ord. Det var nästan rätt. Lokföraren hade sagt: Det brinner i Järna.
I höjd med Södertälje gick han till förstaklassvagnens bekvämlighetsinrättning för att vattenkamma sig.
Järna är en ort Södermanland som är känd för att hysa människor med tokiga åsikter om vaccin. Det är en hel by som dignar av villfarelser och mässling. På denna vackra ort brann ett elskåp. Följaktligen fungerade inga trafikljus i Mälardalen.
Här kan vän av ordning invända att det inte är SJ som ansvarar för elskåp i Järna. Men jag kan inte frigöra mig från tanken på att SJ har en märklig förmåga att råka i trubbel.
Jag nådde Stockholm strax före klockan två på natten.
Jag lyckades driva upp en arg nattportier på ett hotell på Sveavägen och efter att ha sovit i tre timmar åt jag en tallrik gröt och gav mig sedan ut att träffa personer.
Strax efter klockan 11 samma förmiddag klev jag på ett tåg tillbaka till Göteborg. Bredvid mig satte sig en kvinna med fyra (4!) hundar. Jag frågade:
– Är det snälla vovvar?
Hon svarade:
– Nej.
Jag höll ett öga på doggarna till höger om mig och ett öga på försommar-Sverige i fönstret. Jag tänkte på den gamla historien om Göteborgsjournalisten som skulle intervjua ett statsråd och beräknade att anlända med minsta möjliga marginal till Stockholms central. Han skulle hoppa in i en taxi direkt till Rosenbad.
Det var på den tiden tågen gick i tid. Medarbetaren satt vid fönstret och for genom det ljuva Folkhemssverige och förberedde intervjun. I höjd med Södertälje gick han till förstaklassvagnens bekvämlighetsinrättning för att vattenkamma sig. Men någon lustigkurre (troligen en påstigande i Töreboda) hade riktat kranens munstycke uppåt. Medarbetaren fick en mycket problematisk blöt fläck på byxfronten. Han tog av sig byxorna och höll ut dem genom tågfönstret för lufttorkning. Byxorna fastnade i ett mötande godståg. Endast livremmen blev kvar. Medarbetaren gjorde entré i Stockholm iförd enbart kavaj, skjorta, slips och putsade svarta skor. Byxorna befann sig i Östergötland.
Men det berättades att han var perfekt vattenkammad.
Det var många år sedan. Numera är det alltså SJ som står med rumpan bar. Jag gissar att det är någon form av gudomlig rättvisa.
Kvinnan med de fyra hundarna klev av i Göteborg.
När jag skulle kliva ut upptäckte jag att hundarna hade lämnat något i kupén.
Mötet med personerna i Stockholm blev förresten inställt, så jag åkte 104 mil i onödan. Jag for till Stockholm och åt gröt och vände. Men det är ju inte SJ:s fel.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
