Det är skördetider på Öland. Jordbruksmaskiner stora som mexistensvillor tuggar solgult höstvete. Tredubbla bakhjul på traktorerna som kränger fram längs vägen, varje möte ett äventyr. Berg av pumpor skymmer ladorna. Och ingenstans hittar vi vägen ner till Kapelluddens fyr som ska finnas här på östra Öland.
Vår spaning efter den 151-åriga Kapelludden, månadens GP-fyr i januari, började redan nere i fotogenboden vid fyren Långe Jan (Världens gång 231125). Här hade man satt upp några blad ur en fyrflickas fotoalbum, bilder på lilla Eva som bodde på fyren med pappa Sten och mamma Anna.
Föräldrarna hade träffats på Kapelluddens fyrplats. Farmor var fyrmästarfru på Långe Erik. Allt hänger ihop i fyrvaktarnas nätverk på Öland och speglas i albumet där vi kommer nära vardagslivet på 1940-talet. Det är rodd, gäddfiske och uppsträckt fyrpersonal i uniform när gamle kungen är på besök.
Kapelludden lockar direkt, dit måste vi. Men vår GPS i bilen får problem. Kartan verkar inte stämma med verkligheten. Det är vägarbeten, bommar, stoppljus. Vi får backa, ta en omväg. Vi blir anvisade en knölig grusväg med skylten ”Ej motorfordon”, och hamnar till sist några hundra meter från en magnifik ruin ett stycke från havet.
En vit elektrisk SUV med svart tak glider ljudlöst upp intill oss. Han är kanske i 40-årsåldern, hon något yngre. I skuffen sitter en svart Pitbull i en hundbur med metallstänger. Strax är alla ute ur bilen. Hundens löplina är illröd, kanske 20 meter lång och där drar terriern iväg längs några bodar mot Sikavarps gamla hamn, en gång viktig handelsplats på Öland.
Själva går vi över gräset mot kapellet, en fridfull plats med ludna klosterstenar från 1200-talet och ett tre meter högt stenkors tätt intill. Klostret som gav namn år Kapelludden hade passat fint i TV-programmet ”Historien om Sverige”, visat något av platsens magi i dystra medeltiden.
Vi klättrar över muren, in på den öppna ytan mellan de raserade långväggarna. Jag ser ut genom gavelsidan, bort över fälten. Där står Kapelluddens fyr, perfekt inramad av valvbågen. Den ser exakt ut som fyren på Hamneskär. Det här är Pater Nosters dubbelgångare på östra Öland.
Fyrens slanka ben står inte rakt på plintar som på Hamneskär utan har tjusiga tassar som ytterligare förhöjer det estetiska uttrycket.
Kapelluddens fyr tillverkades på Helsingborgs Mekaniska verkstad, fyra år efter fyren på Hamneskär 5 sjömil utanför Marstrand. Det blev ett identiskt, 32 meter högt järntorn med lanternin, trappcylinder, tolv stödben. Monteringen av en fackverksfyr gick otroligt snabbt. ”Nämnas bör”, skriver Heidenstam i sin patentansökan, ”att ett dylikt jerntorn af 8 våningars höjd uppsattes på 2 veckor af undertecknad sistlidna sommar med en styrka af 14 man.”
Pater Noster är ju kungen av Heidenstammare (Världens gång 220424). Fullkomligt magnifik, dominerar Hamneskär totalt. Kapelludden är lika ståtlig, positionerar sig på samma sätt ilandskapet. Pater Noster och Kapelludden har också samma konstruktör och samma arkitekt.
Gustav von Heidenstam konstruerade Pater Noster, arkitekten och akademiledamoten Theodor Gellerstedt designade inredningen. På Kapelludden ritade Gellerstedt fasad- och detaljritning på Heidenstams patenterade konstruktion. Så knyts väst till öst, klippiga Hamneskär i Bohuslän till gröna udden på Öland.
Här vid Kapelludden slutar landet, ödsligheten är sällsam, griper tag i mig. Svartvita moln hänger över fyren, drar snabbt vidare. Ett tiotal kor rör sig värdigt från strandkanten. Jag ser på korna, på fyren. Tänker inte på var jag sätter fötterna, snubblar över en figur i gröna kamouflagekläder.
Han ligger helt orörlig i strandgräset. Tubkikare stöttad mot en bruten öländsk tvåmänning med kölen upp. Kapelludden är också fågelskådarnas plats. Passionerade sökare, alltid beredda på det oväntade.
Runt fyren löper en stenmur med spänd ståltråd som skydd mot dessa närgångna kor. På tråden hänger ett förbudsmärke med texten ”Privat” plus extra stor stopphand. Märkligt. Jag hade ju sett på Sjöfartsverkets hemsida att Kapelludden är en aktiv kustfyr. Ägd av verket, statligt kulturminne. Dessutom ska fyren vara öppen.
Vi saxar stenmuren med visst besvär. Trixar över ståltråden upp till fyrens grönmålade port över det kortklippta gräset. Fyren är stängd förstås. Men portalen och utsmyckningen är helt fantastisk. Det är Gellerstedts stil i vacker nyrenässans, precis som på Pater Noster.
Fyrens slanka ben står inte rakt på plintar som på Hamneskär utan har tjusiga tassar som ytterligare förhöjer det estetiska uttrycket. Kapelludden kan vara den mest eleganta fyr vi har sett trots att vi aldrig kom innanför dörren. Vad har hänt här? Finns det en nyckel?
Jag får tag i Emma Wegrell, kulturmiljöspecialist på verket i Norrköping. Nyckeln finns i Kalmar. Jaha. Emma säger också att det varit svårt att ta hand om statliga byggnadsminnen tidigare, men nu har man fått loss pengar till fyrar och kulturmiljöer.
– Nu kör vi för fullt! Kapelludden är blästrad och ommålad. Här hade vi enbart några delar vi behövde byta, den var i relativt bra skick även om den har haft en förskjutning historiskt. Kapelludden är fortfarande i drift i vår kedja av viktiga kustfyrar och när vi nu har renoverat den har vi gjort det med stor respekt för ursprunget. Jag har ju världens bästa jobb och till våren kör vi Tistlarnas insida!
Det är svårt att slita sig från Kapelludden, platsen håller oss kvar. Men skeppshunden (som ju också gillar fyrar) drar ändå i kopplet och vi tar vägen längs stranden tillbaka.
Vid det tre meter höga stenkorset vänder vi oss om, en sista gång. Det går en evighetslång linje från korset över strandängarna, bort mot den röda fackverksfyren i fonden. Få fyrar står vackrare mellan himmel och hav än 151-åriga Heidenstammaren på Kapelludden.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
