”Träbiten” läggs ner efter 200 nummer

”Jag lär mig massor i gamla nummer av Träbiten”

Jag hörde det först av båtbyggare Johnny Andersson på Lilla Kålviks Båtbyggeri. Vi hade vägarna förbi varvet i iskylan på hala Orustvägar. Jag stack in näsan för att få en dos av linolja, holländsk lack och fransk terpentin mixat med doften av nysågad ek och hyvlad mahogny.

Johnny donade med ett nybygge, en 16-fots Rånäsjulle, med fantastiskt formspråk och Christina lackade snipan som skulle vara klar till Båtmässan i februari.

– Jo förstår du, sa Johnny och drog åt tvingen ett extra varv. Sigvard Fjellsson var här rätt nyss för att ta bilder på jullen för ett reportage i Träbiten nummer 199 och då nämnde han att nästa nummer, nummer 200, det skulle bli allra sista numret av Träbiten.

– Du känner till tidningen Träbiten Johnny?

– Jajamän! Jag har nog trettio nummer liggande bara här på jobbet och jag läser i nån varje dag. Jag har säkert läst tjugo gånger, men det är lika skoj varje gång. De är så intressanta och välskrivna och jag lär mig mycket av att läsa om hur de byggde förr som Sigvard fångar så fint. Han skriver ju mycket om båtbyggaryrket, om gamla regler som att springet skulle ner en tum per aln, sånt får man veta i Träbiten. Hur de gamla mästarna byggde, namn på verktyg, det kommer nära mig och jag får verkligen inspiration av tidningen om jag kör fast nån gång.

– Har du något favoritnummer? Det har ju blivit precis 200 nummer av Träbiten på över 50 år.

– Det är nummer 38, numret om Kungsviken! Det numret av Träbiten gillar jag verkligen. Roland, morfarn kom ju från Kungsviken, och hans mor Greta var syster till Tore Larsson du vet, han som byggde alla Andungarna med en sån himla snits. Det där är jätteskoj att läsa om Kungsviken och Anders Mattsa, Pyts-Olle, Sigurd, Gustav på Damma och alla de andra profilerna på Kungsviken.

200 nummer blev det alltså av Träbiten, Föreningen Allmogebåtars medlemstidning som gjort en remarkabel resa från ett litet enkelt häfte i A5-format med några maskinskrivna sidor till det sista numret i stort, liggande format, proffsigt layoutad med fin bildkvalitet.

Tidningen skildrar Föreningen Allmogebåtars liv på Bassholmen. Hela vägen från den blygsamma starten till dagens dynamiska båtmuseum. Ett åttiotal allmogebåtar, inne i byggnaderna, ute på vattnet i hamnen där föreningens makrillgarnbåt ”Blixten” dominerar perspektivet med sitt kraftfulla skrov och höga gaffelrigg.

Bassholmen ligger skyddat i Nordströmmarna, på ön har det funnits olika verksamheter sedan slutet av 1700-talet, trankokeri, sillsalteri, verkstäder. 1955 blir det någon form av konflikt på ön, allt arbete avstannar. Man bara reser sig och går.

Jag minns själv att vi la till vid bryggan med snipan, pappa konstnären och jag. Han var inspirerad, letade motiv och jag var hoppilandkalle. Kanske var det i början av 60-talet. En gammal ångtrålare låg och rostade vid bryggan. Jag tittade in genom ett sprucket fönster i tegelbyggnaden, några papper på ett bord och en stapel småmynt, lite svängd, insvept av spindelnät.

1974 köpte Uddevalla Kommun Bassholmen för att skapa ett reservat och några år senare får Föreningen Allmogebåtar hyra det gamla varvsområdet; resten är historia.

Men hur var det då att göra den här resan? Att vara redaktör för tidningen Träbiten i över 50 år? Hög tid alltså att ta kontakt med Sigvard Fjellsson, skribenten och båtmänniskan som blev hedersdoktor 2003 vid Göteborgs Universitet för sitt arbete med båtar och kustkultur i tidningen Träbiten.

”Min egen favorit är nog numret om Carl Wilhelmson på Fiskebäckskil, det var det första i färg och trycket blev fantastiskt bra.”

– Jag brukade komma hem från banken vid femtiden, berättar Sigvard Fjellsson för mig på mobilen, och sen började jag skriva efter någon timme och kunde hålla på till två, tre på nätterna. Men det var ju ett roligt arbete, jag fick tag på folk, fångade upp deras liv och lyfte fram yrken som höll på att försvinna.

Tidningen Träbiten är på många sätt unik. Den är förstås en ren medlemstidning som berättar om allt som händer i Föreningen Allmogebåtar, om aktiviteter och projekt på Bassholmen. Om augustiseglingar med magnifika ”Blixten” som föreningen lät bygga hos båtbyggarbröderna Folke och Eilert på Dalby utanför Henån och mycket annat.

Men Träbiten har också fördjupats, vässat sin profil och breddat perspektivet med högintressanta porträtt av kustsamhällen som Grundsund och Fiskebäckskil parat med genomarbetade årsböcker kring olika teman. Det har varit om konstnärer, båtbyggare, dörjet på Doggers Bankar, kuttrarna, storsjöfisket.

– Min egen favorit är nog numret om Carl Wilhelmson på Fiskebäckskil, det var det första i färg och trycket blev fantastiskt bra. Jag hade bestämt mig för att koncentrera mig på motiven och människorna i Wilhelmsons konst och inte försöka analysera verken. I den berömda målningen På Berget sitter ju en gubbe med keps rätt högt upp på skulten. Det var en skeppare som hette Per Berntsson och han hade en kubb när Wilhelmson skulle måla männen på berget. Men det gick ju inte an så Wilhelmsson satte sin egen keps på Berntsson, den var lite för liten på skepparskallen, och släkten i Fiskebäckskil sa att det inte skrivits något bättre om Carl Wilhelmson än det numret av Träbiten.

– Men Sigvard, var kommer den här berättarglädjen från?

– Ja det är nog både från pappas sida, från Lilla Kornö där det fanns en lång berättartradition och sen Gullholmen förstås! Jag var ju sex år yngre än min bror Kjell och mamma ville inte jag skulle vara ensam i huset så hon skickade över mig till mormor Sandra på Gullholmen. Mormor var änka efter en kutterskeppare och det var ett riktigt berättarställe, här samlades man på kvällarna, fiskarna kom in och berättade saker som hänt och det var fantastiskt att lyssna på.

– Sista numret då, hur känns det?

– Jag tänkte ju för ett tag sedan att jag måste sätta punkt, att nummer 200 skulle bli sista numret av Träbiten. Jag är nöjd med sista numret, det har Wilhelmssonklass tycker jag och det känns bra att sluta med flaggan i topp!

John Brovik