Jag läser i GP att inbjudningarna till årets Nobelfest har skickats ut. Min inbjudan har kommit bort på posten i år igen. Postnord borde verkligen se över sina rutiner.
Kungen har träffat mig vid blott ett tillfälle. Det var på Nobelfesten år 2013.
Nobelfesten är varje journalists mål. Inte som pristagare, utan som deltagare. När jag i början av 1990-talet klev in på Göteborgs-Postens redaktion cirkulerade rykten om medarbetare som lätt bakrusiga och nattmurkna råkat ramla in på redaktionen och inom två timmar satt på tåget i hyrd frack på väg till Nobelfesten. Det berättades också om en medarbetare som fick gå på Nobelfesten enbart på meriten att han i sitt arbetsrum förvarade en frack.
Inget av detta var väl sant.
Jag fick snart lära mig att det var allvarliga saker att välja vilken reporter som skulle skickas. Det var inte de yngre medarbetarna. Nobelfestreportrarna fotograferades i långa klänningar (kvinnor) och för trånga frackar (männen). De var närmast slagskeppslika i sin värdighet. Själva uppdraget var av en sådan natur som annars lades ut på 22-åringar – anspråkslös vimmeljournalistik där professorer och generaldirektörer storögt tittade in i kameran och sa att glassen var underbar.
Det tog mig nitton år i branschen att ta mig till Nobelfesten.
Nobelfesten var väldigt glamorös, men något vidare kalas kan man väl inte säga att det var.
Jag satt nära ett kommunalråd från Linköping.
Alla satt och läste Aftonbladet i sina mobiltelefoner. Aftonbladet refererade Nobelfesten i realtid. Det stod i Aftonbladet att det var en fantastisk fest. Jag satt och antecknade att jag såg människor som satt på Nobelfesten och läste i Aftonbladet hur trevligt de hade det på Nobelfesten.
Men när jag sträckte fram handen för att hälsa kände jag två helt andra händer på mina axlar.
Vid förrätten frågade kommunalrådet om jag hade varit i Linköping. Vid glassen försökte han sälja Jasplan. Jag framhöll att jag inte hade någon nytta av ett Jasplan, men kommunalrådet kom liksom i självsvängning. Han ville verkligen att jag skulle ha ett Jasplan.
Om det inte vore för att jag kunde iakttas i form av ett ytterst litet och rödmosigt knappnålshuvud på ett fotografi som sedermera publicerades i Hallandsposten, så skulle jag väl antagligen inte själv vara övertygad om att jag hade varit där.
Efter maten dansade miljardärer och professorer. Ibland har jag hört människor fråga sig vad i livet som måste försummas för att hinna bli miljardär eller professor. Jag vet svaret: danslektioner.
Och det var alltså sedan kungen träffade mig.
Han såg så ensam ut.
Det var denna enorma lokal med berusade akademiledamöter och bepansrade kvinnliga seniorreportrar med frisyrer som var stela som baguetter. Det var fullt med folk i en enorm rektangulär sal. Längst bort stod kungen. Ett märkligt tomrum rådde runt honom. Hela den övriga festsalen var en gestaltning av Sten-Åke Cederhöks ”Knö dig in fast dörra e trång.”
Det trängdes och brötades och tjötades.
Blott kring kungen utbreddes fem meter tomt mörkbrunt parkettgolv.
Stackare, tänkte jag, och gick fram till kungen.
Men när jag sträckte fram handen för att hälsa kände jag helt andra händer på mina axlar. Det var två unga män med crew cutfrisyrer. De förde mig fermt ut ur lokalen. På Nobelfesten bär även livvakterna frack.
De tog i mig med samma ansiktsuttryck som man har när man bär ut skämd mat i en soppåse.
Men så gick det alltså till när kungen träffade mig.
Jag planerar inga ytterligare framträdanden på Nobelfesten.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
