Vi ses vid Kopparmärra.
Vi ses vid Kopparmärra. Bild: Linus Meyer

Kristian Wedel: Konsten att läsa vägbeskrivningar har gått förlorad

Innan världen var full av obegripliga appar var den full av obegripliga lappar

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Ibland hittar man lappar. Nej, inte appar. Lappar. Det är appar utan L. Eller snarare: utan el.

I GP:s källare hittade jag en gång en lapp i ett tidningslägg från 1893: Säg till Johansson att lämna tillbaka denne clichén. Och en gång fann jag en lapp i ett exemplar av Strix från 1911: Ring Tullan.

Om något sekel kommer sådana här lappar att dyka upp i ”På Spåret”

Ibland funderar jag på hur det gick för Johansson och Tullan.

Och i söndags slog jag alltså upp en bok som jag inte bläddrat i på säkert tjugo år. ”Resor med Maria Galante” av Adolf Hallman. Som bokmärke låg en lapp. Det var min egen handstil. Det stod: Ta till höger vid blå brevlåda, sedan framåt 200 meter, avfart hus med tomte.

ANNONS

Det var alltså en vägbeskrivning.

Eller annorlunda uttryckt: Det var alltså en rest från en värld som i dag är lika främmande som den värld där någon läste Strix och ringde Tullan.

Lappen var en kvarleva från en tid före GPS. Om något sekel kommer sådana här lappar att dyka upp i ”På Spåret” – som aldrig kommer att läggas ner – och de tävlande kommer att kivas så där finurligt och tokigt om vilket syfte den här typen av skriftliga instruktioner möjligen uppfyllde. Några kommer att gissa att det är ett recept på paella, och andra säger att det är en dikt. Och så kommer 2100-talets Fredrik Lindström att se ut som en katt som just ska sluka en råtta och säga att det var så här, mina damer och kärringar, som man hittade till varandras sommarställen på Tjörn eller i trakterna kring Flen så sent som i början av 2000-talet.

Det fanns en tid då varje vänkrets hade sin vägbeskrivningsexpert. I regel var det samma person som visste hur man stuvade in väskor i ett bagageutrymme, rensade en makrill eller använde en dragkrok.

De små lapparnas förvirrade anvisningar – som påfallande ofta innehöll noteringar om gröna utedass eller karaktäristiska enbuskar på Tjörns inland – behöver naturligtvis inte sörjas. Däremot kan man möjligen kosta på sig ett vemod av samma slag som man känna över att mobiltelefoner också har utplånat den gamla stämma-träff-traditionen.

ANNONS

Före mobiltelefonen krävdes en rysk docka av uppgörelser för att kunna träffas: vi ses klockan 12 vid Kopparmärra eller – om någon får förhinder – klockan 13.15 vid Gustaf Adolfs Torg eller, i värsta fall, klockan 15 på Kompassrosen i golvet på Centralstationen. Sen ger vi upp.

Ibland behövde man stämma träff i ett främmande land. Då kunde dessa förberedelser kräva ganska avancerade antaganden: Vi ses vid den korvkiosk som rimligen måste finnas vid metronedgången på trettiofjärde gatan på Manhattan.

Jag är fullt medveten om att alla yngre läsare i detta nu – ställda inför denna sentimentala kanonad – ler åt det sena 1990-talets charmerande ineffektivitet.

Då vill jag blott i största ödmjukhet framhålla att utvecklingen tycks gå i cirklar.

Jag lyssnade en gång på ett föredrag om Torslanda flygplats på 1920-talet. De var före sin tid. Resenärer kunde ringa för att boka biljetter. Telefonera till din flyghamn.

Sedan 1990-talet bokas flygbiljetter digitalt. I ett par decennier fick man sedan föra denna biljett till flygplatsen och på plats checka in för att få ytterligare en biljett: ett boardingpass.

Incheckningen är ett fenomen som tycks vara helt förbehållet flygresor: man måste alltså inte blott köpa en biljett, man måste också höra av sig en gång till och lova att man verkligen menar allvar. Jag känner inte till någon annan transportbransch som använder sig av denna dubbla biljettmetod. När jag köper en tågbiljett till Stockholm behöver jag inte inställa mig på Centralstationen en stund i förväg och bedyra att jag verkligen tänker åka tåg.

ANNONS

Men flygbolagen – alltid angelägna om att ligga i framkant – har alltså de senaste åren infört en möjlighet för resenärerna att hemifrån i förväg lova att de verkligen ska flyga. Det kallas att checka in online.

Ingen har lyckats förklara för mig varför man i så fall inte kan lova dyrt och heligt att man verkligen ska resa redan när man köper biljetten. Men den första biljetten är liksom bara som en förlovning: det är inte riktigt allvar än.

Den senaste gången jag reste från Landvetter frågade jag hur jag skulle göra göra om jag hade checkat in hemifrån och sedan fick förhinder. Flygplatsvärdinnen (heter det så?) log förbindligt och sa:

– Då kan du ringa, vännen.

Det känns lugnande att vi därmed är tillbaka vid 1927 års principer. Cirkeln är sluten: telefonera till din flyghamn. Det finns alltså ingen anledning att rida spärr mot utvecklingen. Det är bara en tidsfråga innan vi kan be bilen svänga till höger vid den blå brevlådan och därefter till vänster vid en trädgårdstomte.

Sedan tar vi hästspårvagnen hem. Ja, de är snart tillbaka.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS