En göteborgsk tidningsredaktion på 1930-talet.
En göteborgsk tidningsredaktion på 1930-talet. Bild: Hjörnearkivet

Journalister går alltid i fel kläder

De kom till begravning i fransig mockajacka och cowboystövlar.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Det fanns en tid när journalistiken var glamorös. Eller kanske var det mest mitt tonåriga jag som tyckte att den tedde sig glamorös. Det var en värld som jag längtade till.

Men även bland dem av mina vänner som sedermera fick helt normala liv som ingenjörer och rörmokare och konsulter var journalistiken insvept i ett förgyllt töcken. Journalister visste saker. Journalister träffade Torbjörn Nilsson eller Lena Nyman och satt utanför Park Avenue en hel natt och väntade på att få säga howareyoudoing till Michael Jackson.

Jag kände någon som hade en kusin som kanske hade sett Göteborgs-Postens musikrecensent Timo Kangas på Avenyn en gång: på den nivån var det. Hela GP:s redaktion vimlade av i stort sett världsberömda medarbetare.

ANNONS

När jag så småningom 22 år gammal kom till Göteborgs-Postens nattredaktion en augustikväll 1993 hade väl några säsonger på kvällstidningen GT:s redaktion i Backa måhända hyvlat ner mina illusioner.

Men jag var fortfarande imponerad av journalister. Och det fanns ett självförtroende på Göteborgs-Postens redaktion.

I detta självförtroende ingick också klädsel. Det fanns i princip två vägar att gå. Den ena präglades av jeans och kavaj. Den andra vägen vandrades av de reportrar som suveränt satte sig över alla klädkoder. De kom till begravning i fransig mockajacka och cowboystövlar. De kom i t-shirt till intervjuer med generaldirektörer.

Det var ungefär som att höra Björn Borg klaga över att det var så svårt att få tag på bussbiljetter till Wimbledon.

De största stjärnorna var korrespondenterna. De var en tredje kategori. De bar kostym. När Brysselkorrespondenten Dick Henriksson kom på besök i Göteborg samlades ett litet hov runt honom och han berättade kostliga anekdoter om märkliga prissar i Europaparlamentets korridorer. Han sa:

– Det är ju helt hopplöst. Man kommer hem till Göteborg på fredagkvällen och måste åka tillbaka på söndagen. Man hinner köra två tvättmaskiner och sen är det iväg igen.

Jag var genuint uppskakad av detta uttalande. Jag hade verkligen inte tänkt mig att en Brysselkorrespondent tvättade sina egna kläder. Det var ungefär som att höra Björn Borg klaga över att det var så svårt att få tag på bussbiljetter till Wimbledon.

ANNONS

Å andra sidan hade jag ingen aning om hur korrespondenterna annars skulle få sina kläder tvättade. Jag antog bara vagt att det på något sätt var ordnat.

I denna redaktionsvärld berättades historier, i bland i så hög grad att det var förbryllande att det fanns tid över för att producera en tidning. Det kunde handla om fotografer som befann sig fyrtio mil utanför Buenos Aires och tvingades köpa en bil för att lämna fotorullar på något postkontor. Eller någon som trott sig fotografera prinsessan Madeleine, men fått fel flicka på bild.

De handlade också ofta om en stiff upper lip.

En sådan historia handlade om en reporter på ett flygplan. Jag fick intrycket att det hade inträffat på 1960-talet. Historien var rätt vag i konturerna.

Men i somras fann jag själva urberättelsen i en liten volym (”Journalisthistorier”) i Världens gång-redaktionens bibliotek. Den utspelade sig på 1920-talet. När jag hörde den på GP på 1990-talet hade den alltså traderats muntligt i bortåt sjuttio år och bör därmed vara en godbit för etnologer och folkminnesnedtecknare.

Men nu vet jag att det handlade om Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings korrespondent Herbert Wärnlöf, som alltid var klädd som en engelsk gentleman och som var känd för sitt ”stilla och försynta väsen”.

ANNONS

Någon gång på 1920-talet var Herbert Wärnlöf ackrediterad journalist i en flygtävling mellan Oslo och en ”tysk flyghamn”. Flygplanet kraschade i havet utanför Danmark. Wärnlöf kastades genom rutan ut på vingen. Piloten försvann i havet. Räddningsfartyget anlände i samma sekund som flygplanet sjönk. Redaktör Wärnlöf klev torrskodd direkt från vingen över till räddningsfartyget. När räddningsmanskapet frågade vad de kunde göra för honom svarade redaktör Wärnlöf:

– Ja, kan ni låna mig en kam?

Historien om redaktör Wärnlöf fyller alltså hundra år. Den är en bekräftelse av tidlösheten i det valspråk som GP:s utrikeschef Peter Andersén lärde mig en av de där första kvällarna på redaktionen i augusti 1993:

En journalist är en person som är på rätt plats vid rätt tillfälle i fel kläder.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS