Häromveckan stod jag och stekte potatis i Majorna och hörde då någon säga på radion, apropå någon av president Trumps diatriber mot journalister: – Tidningar orsakar ju vanligen inga diplomatiska incidenter. Nja, det där är ju inte riktigt sant. Jag har varit vittne till, ja i praktiken medskyldig till, att för Göteborgs-Postens räkning orsaka en diplomatisk incident mellan Sverige och Egypten. Här skulle jag naturligtvis kunna följa praxis och vagt skriva ”en medarbetare på denna tidning” eller något liknande. Men dels torde incidenten vara preskriberad, dels begriper alla läsare att medarbetaren är tecknaren Ulf Sveningson. Han är en trivsam man som sjunger egendomliga potpurrier på Evert Taube och betraktar världen med en Montblanc Meisterstück i handen. Pennan kostar 18 000 kronor. Ibland är den försvunnen. Då råder uppståndelse.
I mars 2007 färdades Ulf Sveningson för Göteborgs-Postens räkning på ostindiefararen Götheborg. Han for inte hela sträckan. Han mönstrade på i Djibouti och åkte med genom Suezkanalen till Alexandria. Det tog ungefär femton dygn. Han nödgades dela hytt med en kvinnlig egyptisk tv-journalist som uppenbarligen blivit fantastiskt felinformerad om resans natur. Denna egyptiska tv-primadonna med lite framtoning av Margareta Krook hade uppfattningen att hon skulle färdas på ett kryssningsfartyg. Hon hade sett framför sig en tillvaro av däcktennis. Hon medförde paljetterade långklänningar för dans och konversation vid kaptenens bord. I stället fick hon en träskuta och en flintskallig man som sjöng Samboronbon. Hon var i chocktillstånd. Sista natten satt hon färdigklädd med väskan i hand för att kunna lämna fartyget i samma ögonblick som det vidrörde Alexandrias kaj. Hon ville inte tillbringa en onödig sekund på ostindiefararen Götheborg.
Följande morgon var Ulf Sveningson i stämning för stadsmiljöer. Han ville se Alexandrias gränder och torg. Han ville se det världsberömda biblioteket. Ett par timmar senare ringde han till mig. Han befann sig då på en restaurang i biblioteket. Han hade fått en öl och dessutom hittat det enda stället i hela Alexandria som föreföll ha täckning för mobiltelefon. Han berättade att han hade en liten teckning på gång, ty han hade i Djibouti träffat en dromedarförsäljare (en trevlig karl från Angered) och nu skulle GP få en dromedarteckning med sirlig förklarande text i själva motivet. Jag, som satt i Göteborg och skulle redigera de ostindiska sidorna, tyckte att det lät fullständigt livsfarligt att han egenhändigt skulle skriva i teckningen. Det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna stava rätt till Djibouti. Mycket noggrant bokstaverade jag för honom.
Han satt vid sin kalla öl i Alexandrias världsberömda bibliotek. Han sade att han funderade på att ta in på ett hotell med riktig luftkonditionering och kalla lakan. Han hade inte bråttom tillbaka. Ostindiefararen skulle ju ligga minst en vecka i Alexandria. Jag stödde honom livligt i denna föresats, och i samma ögonblick blev jag alltså medskyldig. Ty några timmar senare ringde den svenska beskickningen i Alexandria till Göteborgs-Posten. Samtalet gick självfallet inte till mig, utan till högsta nivå. Läget var mycket allvarligt. Tidningens medarbetare, tecknaren Ulf Sveningson, var försvunnen. Han fanns inte kvar på ostindiefararen Götheborg. Han hade inte mönstrat av. Någon trodde sig ha sett honom ombord vid kaj, så han antogs inte ha fallit överbord. Det var alltid något. Men han var inte ombord. Telefonsignaler gick inte fram. För närvarande antogs han illegalt ha immigrerat till Egypten. Stämningen var ganska kärv, meddelade det svenska konsulatet. Först dagen därpå sipprade ryktet om tecknarens försvinnande ner till mig. Först då kunde jag alltså meddela att han avhörts från biblioteket, att vi gemensamt övat på att stava till Djibouti, och att han troligen gått att uppsöka Alexandrias bästa hotell. Några timmar senare var den förlorade sonen återbördad till det svenska territorium som utgjordes av ostindiefararen Götheborg.
Han fördes dit i cortege av egyptisk immigrationspolis, tull och övriga statsfunktionärer, följd av en stor skara nyfikna barn. Mottagningskommittén på kajen var värdig en regeringschef, åtminstone från något mindre land. Eller för att citera huvudpersonen: – Det var bara blåsorkestern som fattades. Teckningen av dromedarerna i Djibouti anlände förresten via mejl efter någon vecka. Han hade stavat rätt till Djibouti. Men han hade stavat fel till dromedarer.
Kristian Wedel
