Det var det buttra göteborgska snöfallet. Vi göteborgare älskar det: slöjor över trottoarer och refuger, grånaden som sänker sig över taken.
I den murkna eftermiddagen stod jag på Linnéplatsen.
Slottsskogens fläckiga fält plattade ut sig. Ekarna i branten mot Naturhistoriska museet såg fruktansvärda ut i sin samlade svärta.
Från kvarteren och backarna vid Rosengatan kom tre män.
De var – för att låna en spaning av Claes Hylinger – helt nyktra, åtminstone bra nära.
De var lite yviga i gesterna.
De kom i den gryende eftermiddagen, nedstigande från Masthuggets backar. En av dem hade en flaska i handen.
Deras samtal hängde liksom i snöfallet.
Jag kan inte säga att jag tjuvlyssnade, för ingen som befann sig på Linnéplatsen undgick att höra vad dessa tre män talade om.
De hade gjort en stöt.
Eller rättare sagt: de hade gemensamt planerat en större stöt och en av dem hade genomfört en sonderande mindre stöt. En förstöt. Nu rapporterade han om sina framgångar för de två kamraterna.
Han sa:
– Tre guldringar och ett halsbandshelvete.
De satte sig på bänken vid Linnéplatsens spårvagnshållplats. En pappa och en pojke i svart fotbollsmundering kom från Slottsskogen och tittade slokörade på den stängda korvkiosken och försvann iväg på Linnégatan. I snön blev de silhuetter, de såg ut som den trafikskylt som finns på gångbanor: en vuxen med ett barn vid handen.
De tre männen pratade om sin stöt. Han som hade kommit över guldringarna och halsbandshelvetet hade en igelkottsfrisyr av den typ som var modern för trettio år sedan.
De diskuterade en juvelerarbutik i Göteborg. Jag begrep aldrig vilken det var. Det var underförstått för dem vilken det gällde. De hade länge haft den under uppsikt.
De diskuterade stöten: för- och nackdelar och metoder.
De hade alltså gjort en framgångsrik sondering. Det var något med en bit kartong som kunde skjutas in i en glipa under en skåpdörr av glas. Det var något med en juvelerare som skickades att hämta något. Under tiden fick skåpet en snyting. Ett första försök hade gjorts. Det tedde sig lovande. Tre guldringar och ett halsbandshelvete hade fallit ner på kartongskivan.
De tre männen skickade eftersinnande en flaska röd Smirnoff mellan sig. I takt med att mörkret tätnade tedde sig deras tre cigarrettglödar klarare.
Jag skulle kliva på en spårvagn västerut. Den kom med skrammel på Linnégatan. Jag klev på genom framdörren. De tre männen tog mittdörrarna. Jag blev inte kvitt dem. Deras samtal svävade över vagnen: i stötiga och hesa vodkarepliker:
En sa:
– Kan man få se grejerna?
Mannen med igelkottsfrisyren såg plötsligt dyster ut. Det var som om all glädje lämnade honom. Han tittade ut genom spårvagnsfönstren med Smirnoff hejdad liksom halvvägs till läpparna. Slottsskogsvallen for förbi. Jag anade en ensam joggare i röd toppluva.
Mannen som genomfört en stöt med hjälpa av en kartongbit och en väl anbragt knuff suckade:
– Min tjej gick till pantbanken med det.
De satt tysta. Vodkan gick ett varv. De drack. I spårvagnsfönstret tätnade vinterdagen liksom kring sin egen kärna. Snöflingorna hade blivit större, snart skulle de vara stora som fjärilar. Göteborg låg i blyertsskugga.
Kamraterna tittade på vännen, fulla av stum medkänsla. När vi svängde runt hörnet mot Marklandsgatan lade den äldre av dem handen på kamratens arm och sa tröstande:
– Vissa människor har inga spärrar.
De gick av vid Axel Dahlströms torg, i den grå göteborgska vinterdagen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
