Jag har aldrig hört så mycket som en sekund av Valter Nilssons musik.
Märk oerhört väl att det här inte är ett exempel på en av de mest misslyckade formerna av härskarteknik som existerar: att i akt och mening att framhäva sig själv som stående över trivialiteter och samtidigt förminska personen som omtalas genom att göra en poäng av att inte känna till vederbörande. Resultatet blir alltid vad kidsen kallar ett ”själv-äg”. Så du känner inte till en av den senaste tidens mest uppmärksammade människor? Vad mer känner du inte till? Att det är valår i år? Hur man knyter skorna? Att det finns praktiska sökmotorer på något som kallas ”internet”?
Anledningen till att jag inte hört en ton Valter Nilsson har en naturlig förklaring i att jag är en vuxen man med en vuxen mans liv. Jag föredrar således tystnaden. När jag väl lyssnar på musik vill jag helst att den handlar om djävulen, trollkarlar och att härska i ödemarken. Inte Stigbergstorget. Dessutom, även om jag skulle ha pluggat Valters två album dygnet runt i månader passar det sig helt enkelt inte att ha åsikter offentligt om popmusik i min ålder.
Men Valter Nilsson har den senaste tiden stått i centrum för en livlig kulturdebatt. Kritikerna hävdar att den romantiserade bild av vår stad som han, enligt uppgift, förmedlar inte har något med verkligheten att göra. Alla vi som bor i Göteborg vet vad den föreställer: en sanningssägande gubbe med glimten i ögat, vegamössan på svaj och Gais-halsduken nerkletad av gött mos framför Älvsborgsbron.
Klart att den är förljugen.
Hmm, finns det någon annan större svensk stad med hittepå-självbild?
Livet är för kort och blir för tråkigt om man inte fyller det en med gnutta fantasi, ljug och magi.
Vad tänker du på när jag säger ”Stockholm” till dig? Vilka fördomar tränger sig längst fram fortast när jag ber dig beskriva någon som bor på ”Söder?” Får du upp bilden av helt vanliga människor som jobbar på försäkringsbolag och biluthyrningsfirmor i ditt sinne? Eller föreställer den mediakåta influencers som handlar med kryptovaluta samtidigt som de åker Voi över Götgatsbacken?
Jag tycker Malmö är väldigt mysigt. Men det får man inte säga till en malmöbo för enligt dem bor de i en stenhård stridszon som dräller av blandmissbrukare, seriemördare och vapensmugglare. Att man som göteborgare med femton minuters spårvagnsfärd till Västra Frölunda inte höjer på ögonbrynen håller man finkänsligt tyst om. Man noterar de gulliga husen och de trevliga torgen där folk lever sina bästa liv och fattar ingenting. Är det närheten till Köpenhamn och kontinenten som gett Malmöborna självbilden att de bor i en kombination av ”Flykten från New York” och Gotham City? Då fattar man ännu mindre. Köpenhamn är väl också jättemysigt?
Vad jag försöker säga är att ALLA större städer har en romantiserad och mer eller mindre fiktionaliserad sida parallellt med den konkret verkliga. Tror du horder av mobbingoffer från Borås, Skurup och Partille hade flyttat till Stockholm för att göra karriär och skaka av sig sina lagårdsdoftande småstadsidentiteter ifall inte drömbilden av en europeisk metropol dallrade framför dem likt en hägring? Tror du att det hade gått omkring knappt könsmogna människor som ser varvskrisen som ett fortfarande blödande sår om de inte var påhejade av den där högst osanna Göteborgsromantiken?
Unna er. Livet är för kort och blir för tråkigt om man inte fyller det en med gnutta fantasi, ljug och magi. Det kvittar om man identifierar sig som go gubbe eller dryg stockholmare, man ska vara tacksam över att platsen man bor på över huvud taget har en mytologi någon kan skriva låtar om. Annars kan man lika gärna bo i Västerås.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
