”Jag blev jätteglad när en busslast med tjejer kom och hejade på mig”

Sture Hegerfors möter Nina Koppang i ett samtal som spänner över öde öar, borttappade hörlurar – och de goda råden från storasyster Stina Blackstenius.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

En dag i förra veckan tog jag en fika på Delissimo i Partille med Nina Koppang, 21, en av Sveriges bästa handbollsspelare. Hon återfinns i både Sävehof och landslaget. I höst blir hon proffs i Norge.

Hur många landskamper har du gjort?

– Jag vet inte så noga, ska kolla i mobilen …

Va!? Måste du kolla i mobilen!? Typiskt för din generation: mobilen har blivit en del hjärnans minnesfunktion. Det man inte har i huvudet, får man ha i mobilen!

– Haha, kanske det. Jag ser här att jag gjort 22 landskamper.

Fantastiskt! Men nu blir det inte mer handbollssnack. En av poängerna med mina miniintervjuer på Världens gång i GP är att försöka tvinga ut människor ur deras komfortzon. Först: vad är Koppang för namn?

ANNONS

– Det är egentligen en ort i Norge, min pappa är norrman.

Aha! Nå, nu vill jag att du karakteriserar dig själv med tre ord.

– Energisk, glad och – slarvig. Ingen tappar bort sina hörlurar så ofta som jag, jag är känd för det, i alla fall inom familjen.

Om du skulle råka hamna på en öde ö med tre andra människor – vilka skulle du vilja att de tre var?

– Min bror Oscar, som är smart och praktiskt lagd. Han skulle snabbt bygga en bra hydda. Min storasyster Stina för trivseln och de fina samtalen. Och sen väljer jag Dwight Schrute från tv-serien ”The Office”, han är vild och kul.

Vi bör kanske påpeka att Stina heter Blackstenius i efternamn och spelar fotboll i Arsenal i London och i svenska landslaget. Din familj verkar ha idrottsgener.

– Ja, vår gemensamma mamma är duktig på att simma. Min pappa var fäktare i Norge och deltog i OS i Montreal 1976 och i Los Angeles 1986. I skolan höll jag på med friidrott, särskilt höjdhopp. I sjuan eller åttan tog jag 1.64.

Inte så dumt. Har du några andra talanger?

– Talanger och talanger. När jag var liten gillade jag att spela teater och uppföra sketcher.

ANNONS

Då blir du kanske skådis efter handbollskarriären?

– Visst, efter handbollen bär det rakt in i Calle Flygares teaterskola, haha!

Har du någon idol?

– Ingen riktigt uttalad, jag imponeras av alla möjliga. Jag har tagit in mycket av Stina och hennes värderingar: att ta det lugnt, inte hetsa upp sig i onödan. Några musikidoler har jag. Lyssnar på Léon, J P Cooper, Matt Corby.

Även du borde väl vara en idol för många numera?

– Nja … Men jag blev jätteglad och när en busslast med tjejer, trettio stycken, från Vadstena HF kom och hejade på mig när Sävehof spelade match i Jönköping.

Du växte upp i Vadstena, eller hur?

– Ja, på en stor gård utanför stan, mycket yta. En väldig kontrast till de 33 kvadrat som jag har här i Partille.

Vilken superkraft skulle du vilja ha?

– Teleportation. Att kunna förflytta sig från en plats till en annan utan röra på sig. Skulle vara skönt för mig som är extremt flygrädd.

Vad ska din framtida självbiografi heta?

– ”Mitt liv som jag minns det”. Men jag har för mig att Mikael Persbrants memoarbok heter något liknande.

Mesig titel, tycker jag.

ANNONS

– Har du någon bättre?

”Nina. Från handboll till Hollywood.”

– Haha.

Vad läser du själv?

– Inget alls. Har inte ro att läsa böcker, kan inte hålla koncentrationen uppe.

Har du en diagnos?

– Jag vet inte, nånting är det väl.

När var du som lyckligast?

– Jag har lyckliga ögonblick nästan varje dag. Men det var extra härligt när jag blev friskförklarad efter mina lungbesvär förra året, jag hade blodproppar lungorna och kunde inte spela handboll på över ett halvår.

– Sen var det ju underbart i fjol när vi mötte H65 Höör i en helt avgörande match om SM-guldet. Det stod 24-24, en minut kvar. Då åkte vår ordinarie målvakt Johanna Bundsen ut för ett felaktigt byte. Vår unga reservmålvakt Line Bergfeldt fick hoppa in. Sekunder senare satte Laura Jensen in 25-24 i krysset. Och direkt därpå gjorde Line en fantastisk räddning. Och guldet var vårt. Det var magiskt!

– Att få spela EM-matcher inför ett absolut fullsatt Scandinavium i höstas var också en lycka. Det är inte många som får vara med om nåt sånt.

Det kunde inte hjälpas, det blev lite handbollsprat på slutet. Precis innan vi skildes åt kom jag på mig själv med att vilja karakterisera Nina Koppang med tre ord: Målmedveten, intelligent och trevlig. Genuint trevlig.

ANNONS

ANNONS