Grundtanken med mina mini-intervjuer här på Världens gång är att jag ska prata med intressanta medmänniskor om allt annat än det de är kända för. Häromsistens (22/10) försökte jag således låta bli att prata politik med Ann-Sofie Hermansson, Soffan. Det gick väl – sådär.
En dag i förra veckan träffade jag trumpetaren och pianisten Stefan Sporsén som just nu gör succé tillsammans med Beatles-tributebandet Pepperland i uppsättningen ”Yeah! Yeah! Yeah!” på Göteborgs stadsteater.
Dessutom har Stefan spelat nio gånger med Håkan Hellström inför ett fullproppat Ullevi och i tio års tid varit kapellmästare för orkestern Augustifamiljen i tv-programmet ”På spåret”. Bland förfärligt mycket annat.
Inget av allt detta tänkte jag ta upp i vårt samtal.
Men jag kunde inte undvika att min första fråga blev musikinriktad.
BBC har en podd som heter ”Desert island discs”, där folk får berätta vilka plattor de skulle vilja ha med sig på en öde ö. Nu är jag vansinnigt nyfiken på vilken musik du skulle välja. Fem titlar.
– Det var besvärligt … Men jag tar Miles Davis ”Kind of Blue”, ”Revolver” med The Beatles och ”There’s a Riot Goin’ On” med Sly and the Family Stone. Sen måste det bli nåt med Björk, till exempel ”Human Behaviour”. Och ”Sign o’ the Times” med Prince. Får jag smuggla med en platta med Bowie också?
Nej. Men nu måste jag äntligen fråga varför du heter Sporsén.
– Jag tror att det är ett gammalt soldatnamn, kanske härstammar det från gården Sporshult i Småland. Morfar eller någon före honom tvingades byta ut sitt son-namn för att skilja ut sig från de andra värnpliktiga. Jag var mycket hos mormor och morfar som barn. Morfar spelade orgel, Chopin, Beethoven, Schubert.
Är du konstintresserad?
– Ganska nyligen var jag i Stockholm och såg två stora utställningar med Monet. Impressionismen var en intressant epok. Det gjordes en massa intressant musik i den vevan, Debussy, Satie …
(Där gled han in på musiken igen! Nu gällde det att få honom att tänka på annat.) Hur har du det med litteraturen?
– Även jag har, sist av alla, kommit igång med Lydia Sandgrens Göteborgsroman ”Samlade verk”, mycket igenkänning där.
Eftersom vi har småbarn hemma har vi läst allt av Astrid Lindgren, hon borde få Nobelpriset postumt, och så har vi dragit igenom tjugo-trettio böcker om Lasse-Majas detektivbyrå.
Annars är italienaren Niccolo Ammaniti en av mina favoritförfattare. Honom läser jag så ofta jag kommer åt. Tyvärr blir det inte så mycket läsning som jag skulle vilja. Musiken tar …
Kan du italienska?
– Jodå, ganska bra. Pappa är italienare och bor i Italien och jag vill kunna kommunicera med honom när jag reser dit då och då och hälsar på honom och mina halvsyskon.
Karakterisera dig själv med tre ord.
– Framåtsträvande. Glad. Optimistisk.
Idrottar du?
– Jag spelar squash ganska regelbundet. Det är en ”skriksport”, man slår hårt och man får utlopp för all magasinerad frustration.
Apropå frustration. Hur hanterade du pandemin?
– Den perioden funkade förvånansvärt bra. Henrik Wallgren, Per Umaerus och jag bildade bandet Viruspojkarna och lade ut låtar på nätet. När Anders Tegnell avrådde svenskarna att resa till fjälls gjorde vi en parafras på låten ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen”. Vår version hette ”Det är inte hälsosamt att fira påsk i fjällen” . Vi fick över 700 000 tittningar på Facebook.
Va? 700 000!
– Ja, behovet av musik – och humor – var stort då.
Vilka är dina hjältar i verkliga livet?
– Lärare. I skolan hade jag en riktig kuf som mattelärare, han var så fascinerande och egenartad att jag inte valde musiklinjen på gymnasiet utan naturvetenskaplig linje.
En annan underbar pedagog var Åke Edefors, brasslärare under mina fyra år på Musikhögskolan.
(Nu släppte jag på tyglarna i samtalet, nu fick musiken ta den plats den har i Stefan Sporséns liv.) Hur många instrument kan du spela?
– Har inte räknat efter så noga. Piano, keyboard, keytar, trumpet, horn, trummor … och på Stadsteatern slår jag lite på ett smedstäd.
Har du blivit starstruck någon gång?
– Två gånger. Första gången var jag nio år och fick träffa jazzpianisten Oscar Peterson bakom scenen på Konserthuset, mamma jobbade med kören där. Andra gången var när Prince jammade på Park efter en konsert i Scandinavium. Jag stod en meter ifrån honom. Stort!
Vilken är din käraste ägodel?
– Min Van Laar.
Eh?
– Min holländska trumpet.
Läs GP Världens gång
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
