Häromdagen, när jag körde sträckan Majorna–Frölunda för att hälsa på i föräldrahemmet, var det något som störde mitt synfält. Jag har upplevt exakt samma känsla tidigare, i trakterna av Järntorget och Gårda samt i vissa av Hisingens områden. Det är som att min hjärna stöter mig i sidan lite diskret och vill att jag ska titta. Den här dagen gjorde jag just det – och vad fick jag väl se? Jo...
I områden och längs med sträckor jag frekventerat med min närvaro, under de 45 år jag varit göteborgare, ser jag nu inte längre staden för alla byggnader. Det är glas, betong, vinklar, riktmärken och nya kvarter vart man ser.
Kort sagt: det ligger hus överallt.
“Förtätning” är det mer positiva och utvecklingsvänliga uttryck vi fått lära oss att vi ska använda. “Trängsel” låter så tråkigt. Bakåtsträvande, faktiskt. Som att man vill att ens barn och barnbarn ska växa upp som hjon i en koleldad backstuga på en torvmosse, ätandes barkbröd och lervälling.
Jag spelar i ett band som heter Örni och i detta band har vi ett manifest: om någon har en idé för en låt så ska den alltid testas; vi får inte säga nej utan att ha provat och prövat idén först. Det här kan ju, som de flesta då inser, få till följd att vissa låtar ibland får väldigt många delar, eller många varianter på passager. För om de allihop är bra så måste de ju vara med.
Det här skulle man kunna kalla “musikalisk förtätning”, om man är positivt inställd till musik med fler delar än vers och refräng. “Musikalisk trängsel” låter så tråkigt. Som att man vill att ens band ska spela enbart en enda ton i fem minuter och sedan hålla käft för alltid.
Mina ögon kanske bedrar mig, men det känns som att det bara byggs där det redan ligger så mycket annat.
Lite så känns det om man sveper med blicken över hemstaden idag. Som att ett gäng arkitekter och byggherrar suttit i ett rum med varsitt ritbord och sagt till varandra:
– Okej! Nu ritar alla varsitt hus och sedan bygger vi dem jättesnabbt där de får plats! Och kom ihåg: vi får inte säga nej förrän vi har testat! Det finns inga dåliga städer – bara dåligt väder!
Och innan du säger det: jag vet mycket väl att Göteborg växer, att det behövs byggas och att det behövs bostäder. Jag förstår också att en stad är under ständig om- och tillbyggnad och stadd i förändring. Jag tycker heller inte, som många andra verkar göra, att de flesta nya husen är fula. Det är inte det jag menar.
Mina ögon kanske bedrar mig, men det känns som att det bara byggs där det redan ligger så mycket annat. Där det redan är trångt. Järntorget, till exempel, är ju inte den mest glesbebyggda platsen i Göteborgsområdet. Inte heller Gårda. Och området kring Stjärnhusen i Frölunda skrek inte direkt “glesbygd” förut heller.
Sanningen är naturligtvis att det även byggs i utkanten av staden och på ställen där det inte finns så mycket annat, vilket är den typ av platser som kanske borde vara de mest naturliga att bygga på. Men det trycks också in hus på ställen där man tänker att det inte ska gå att få in ett utedass.
Jag drog parallellen mellan stadsplanering och musik här ovan, och den jämförelsen går att göra – men det finns också viktiga skillnader. Ett ackord, en versrad eller en del av en låt kan man testa i en replokal och om det sedan skulle visa sig att just den biten inte passar i just den låten – ja, då kan man helt enkelt ta bort den och inte spela den något mer.
Det fungerar ju inte riktigt så med byggnader. Eller, ja, jo: tekniskt sett gör det ju det; det går ju alltid att riva ett hus efter en vecka. Frågan då blir väl hur många karriärssjälvmord ett stadsbyggnadskontor klarar av. Nej, själva grejen med ett hus är att när det väl planerats, ritats och byggts så står det där. I 50, 100, kanske 200 år.
Tänk om jag hade kunnat åka tillbaka i tiden, in på det ovan nämnda arkitekt- och byggherremötet (som förmodligen aldrig ägt rum och om det gjort det skulle jag aldrig blivit inbjuden till det – men vi låtsas) och tänk om jag då hade ropat:
– Kan vi lägga en park någonstans också? En damm? Eller en äng, kanske, med små stugor och ett vattenfall? Eller bara låta det vara tomt på några ställen?
Men så blir det ju inte. Dels för att tidsresor inte är ett alternativ, vad jag vet, men också för att jag nog, trots allt, skulle ha fegat ur i sista stund när jag väl hade stått där.
För vem vågar väl stå i vägen för den livsviktiga utvecklingen framåt? Vem kan väl förneka Göteborgs önskan att bli en riktigt fet miljonstad med skyskrapor överallt?
Vem vill vara ett hjon och äta barkbröd på en torvmosse?
Inte jag.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
