Septembers fotbollsnyhet fyllde mig med fröjd. Jag tänker inte på resultaten. De var kärva nog. Jag tänker på upplysningen att en forskare dömts i Malmö tingsrätt för att i en match mellan Elfsborg och Malmö ha kastat en mugg öl på en ordningsvakt.
Forskaren arbetar med en doktorsavhandling om supporterkultur.
Det är friska tag. Äntligen en forskare som tar sitt arbete på allvar. Vederbörande skyr inga ansträngningar i sin strävan att undersöka hur det är att vara fotbollshuligan. Denna metod kallas deltagande observation och är något mycket fint och har tidigare använts vid studier av ursprungsbefolkningen på Papua Nya Guinea. Skattebetalarna är att gratulera.
Han var åtminstone två meter lång och massivt avrundad till kroppsformen.
Mitt första möte med supporterkultur inträffade år 1983. Jag var tolv år gammal. I Åkered fanns tre fotbollsföreningar: Näsets SK, IF Väster och Proletären FF. För en tolvåring tedde sig de tre föreningarna till förväxling lika. Alla spelade i division sju eller däromkring. De hade lätt överviktiga backar och forwards som rökte gul Blend före avspark. De hade likartade klubbhus. Hos IF Väster hängde små porträtt av Lars ”Laban” Arnesson och Georg ”Åby” Ericson. I Proletären FF:s klubbhus hängde större porträtt av helt andra förbundskaptener. På dunkla vägar fick vi reda på att de hette Stalin och Lenin. Det var tydligen två legendariska vänsteryttrar.
Proletären FF hade på Näset år 1983 en (1) supporter. Supportern följde plikttroget alla Proletärens hemmamatcher på Åkeredsvallen.
Han hejade på Proletärens motståndare.
Alltid. Lidelsefullt.
Oavsett vilket lag som kom till Åkered var han där för att det stötta det i matchen mot Proletären FF.
Han var åtminstone två meter lång och massivt avrundad till kroppsformen. Han bar blå skepparkavaj. Ingen vågade bråka med honom.
Han är fortfarande den mest engagerade fotbollssupporter som jag någonsin har sett. Han var rödhårig. Håret stod som en eldkvast runt honom när han hejade. Proletärens motståndare betraktade honom med förvåning och tacksamhet.
Det sades att han for till Proletärens bortamatcher i Spekeröd och Gråbo.
Jag skulle gärna läsa en doktorsavhandling om denne fotbollssupporter, men han har väl blivit utbytt vid det här laget. Jag tror inte att hans porträtt hänger i Proletären FF:s klubbhus.
Därutöver skulle jag i all anspråkslöshet vilja ge ett tips till den forskare som alltså enligt tingsrätten i Malmö – förutsatt att domen vinner laga kraft – kommer att förbjudas att vistas på de fotbollsarenor där föremålen för forskningen finns.
Om tiden blir lång går det alltid att finna delikatesser i den göteborgska huliganhistorien.
Det finaste ögonblicket inträffade den 23 juli år 1913.
Öis och IFK Göteborg möttes på Valhalla. Det blev tumult på läktarna. Åskådare sprang in på planen. Polisen fick arbeta flera timmar med att skingra bråkmakarna.
Fyra personer dömdes sedermera i domstol för förargelseväckande beteende.
Samtliga som dömdes var spelare.
Det är nästan lika friska tag som när en forskare kastar fatöl på en ordningsvakt.
Denna berättelse är tillgänglig via öppna tidningsdatabaser. En intresserad forskare behöver alltså inte ens befinna sig på fri fot.
Och om olyckan ändå skulle vara framme går det alltid att bedriva deltagande observation från sådana härbärgen som tillhandahålls av fångvårdsstyrelsen. Forskningens möjligheter ter sig alltså oändliga. Det enda som saknas i dessa härbärgen är förresten öl. Vakterna är att gratulera.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
