Vardagens sammanlänkade olägenheter förde mig till Eriksbergskranen. Jag hade sedan ärende till Lindholmen och bestämde mig för att inte ta bussen. Istället gick jag strandpromenaden, på träbryggorna, på de små broarna över hamnskårorna.
Det var häromdagen, en av de första vårdagarna, med hullingar i vindbyarna.
Jag ertappade mig med att tänka att jag för varje år tycker allt bättre om de här kvarteren.
Jag är annars principiell motståndare mot alla stadsmiljöer som har byggts för att se trivsamma ut.
Jag har tyckt att det har funnits något vekt och inställsamt och mellanmjölksaktigt i denna ockragula vandringsled längs älven, under balkonger och längs tonade rutor där det i bottenvåningarna finns kontor som har exakt likadana gula kuddar och förgyllda lampor och bonsaiträd och sovande foxterriers. Jag har aldrig vetat om jag har tittat in i en salong för nagelskulptur, ett surdegsbageri eller ett skeppsmäkleri.
Norra Älvstranden har känts en smula som en sån där förbindlig ung man som nalkas på torgen i fastlandsgöteborg och frågar om man man vet vägen till Domkyrkan och sedan steglöst övergår till att försöka sälja ett tjuvlarm eller ett delägarskap i en hundgård på Korfu.
Men nu gick jag alltså från Eriksberg förbi Sannegårdshamnen via Lindholmen mot Lundbystrand och kände att något var förändrat.
Plankor har börjat spricka.
Färg har börjat flagna.
Betong har börjat rämna.
Det har liksom börjat sätta sig.
Kvarteren har efter trettio år äntligen fått liv. Det kräver en grad av förfall, ett åldrande, en känsla av hemligheter.
I trettio år har Norra Älvstranden saknat mysterier. Allt har varit för nytt.
Men på en dekorativt sprucken bryggstump några steg från ostindiefararen såg jag nu i den blåsiga förmiddagen en man som på en filt arrangerade samma bedrägeri som man kan sikta i Rom, Paris eller Siena.
Det var tre bägare och en boll.
Bollskötaren var klädd i en uppseendeväckande ljusblå glansig träningsoverall. Han var Göteborgs blåaste man.
Han ordnade hoppfullt bägarna med den vita lilla gummibollen på den gröna frottémattan. En liten folkmassa bildades framför honom och han sa:
– Ett-två-tre-var-är-bollen?
Det är ett bedrägeri vars jovialiska praktik säkerligen är äldre än kungariket Sverige.
Hans kumpan – ty bollbedragare jobbar alltid i par – försökte smälta in i publiken. Kumpanen bar jeans och huva. Hans traditionella uppgift sedan tusen år är att låtsas satsa pengar och vinna.
Det får ses som något enastående att Norra Älvstranden vederfars denna ära. Ty sådana skojare finns bara i riktiga städer.
Jag gick österut. Saltblåsten kom västerifrån, från Vinga, fjordarna, Danmark och världen.
Älven var stenblå och vitborstad som ett slitet jeanstyg.
”Stena Danica” stretade i riktning mot Älvsborgs fästning och hela styrbordssidan var fullklottrad med glada slagord om en grön framtid.
Jag hade fastlandssidan i ögonvrån. Där glittrade solreflexerna i Amerikaskjulet, Fiskhamnen, Henriksberg och Masthuggskyrkan.
Vid Lindholmen klev jag in mellan husen och kom plötsligt i lä och omslöts av en oväntat mjuk och terrakottavarm vårdag.
Sedan blev jag stående förstummad.
Jag var verkligen inte beredd.
Någon gång under det senaste året har kvarteren runt Karlatornet upphört att vara byggarbetsplats och blivit en ny stad. Jag stod desorienterad och betraktade restauranger och flanörer. Det kommer att bli fantastiskt om trettio år när det har ådragit sig lite årgångsförfall. Redan nu syns lovande tecken.
På en trappa satt till exempel tre män och skickade mellan sig något som såg ut att vara en flaska sött dessertvin.
När trappor och portar börjar locka lokala utomhusdrinkare är det alltid ett tecken på lyckad stadsplanering. Ingen vill ha delirium i ett miljonprogram.
Jag stod och väntade på bussen, för jag orkade trots allt inte gå längre, och efter en stund såg jag åter de två männen med tre kärl, boll och frottématta komma vandrande i den nyplanterade allén. Den ljusblå bollskötaren gick först. Kumpanen kupade handen och försökte tända en cigarrett.
De traskade slokörade under träden. Älvstranden var uppenbarligen ännu inte mogen för ett tusenårigt bedrägeri från Rom eller Paris. Men det är bara en tidsfråga. Det är uppenbart att det är gott gry i detta nya Göteborg på Hisingen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
