Som barn fick jag lära mig att vara sparsam. Det var nödvändigt i en familj på fyra personer som levde på en kommunaltjänstemannalön. Inget gick till spillo i onödan.
På 80-talet bar jag ofta mina tio och tretton år äldre syskons kläder från 70-talet. Eftersom jag lärt mig att ju äldre en sak var desto finare var den gjordes det med stolthet. Varje gång morsan använde sin hushållsassistent kunde hon inte låta bli att nämna hur oändligt gammal den var. Jag minns inte riktigt när vår VHS-spelare till slut fick åka till tippen. Det kan ha varit 2012. Jag hade i vilket fall flyttat hemifrån och bildat egen familj.
Märk väl att det här absolut inte är slentrianmässigt klagande över någon slags materiellt skral barndom. Tvärtom. Mina föräldrar var smarta, inte snåla. Inget väsentligt saknades. Jag åt mig mer än mätt varje dag och hade näst flest serietidningar på Hönö. Allra flest hade en klasskompis som hävdade att han hade en miljon serietidningar (samma person påstod även att han hade en egen helikopter).
Än i dag anser jag att om man skaffar en sak ska man köra skiten ur den. En pryl byts ut först när den hålls ihop med flera olika sorters tejp och helst är direkt brandfarlig. För att ta ett konkret exempel skrivs den här texten på en dator från 2017 som för varje dag låter lite mer som en dammsugare.
Jag känner mig aldrig så mycket som James Bond som när den där madrassen vecklas ut och automatiskt fylls med luft.
I ett i övrigt odisciplinerat och moralisk tvivelaktigt liv är det en av mina sundaste värderingar. Om fler delade den är jag övertygad att världen skulle bli några promille bättre.
Dessutom gör det mig barnsligt glad över varenda sällsynt ny mojäng jag faktiskt skaffar.
En sen kväll impulsköpte jag en klocka på Tradera för trehundra kronor. Alla vet att det är löjeväckande billigt för en klocka. Jag kan inte bry mig mindre då den gör mig lycklig. Då och då kommer på mig själv poserande som om jag vore en modell i en annons för Cartier eller Breitling. Ni vet, uppkavlade ärmar. Handen på hakan. Sug i blicken. En min som man precis svalt en levande guldfisk. I min ensamhet.
När barnen var små och konceptet ”sova över” blev en del av vardagen väcktes behovet av en luftmadrass så jag drog i väg och köpte en sådan. Vid hemkomst visade det sig att den pumpade upp sig själv genom ett knapptryck. Jag känner mig aldrig så mycket som James Bond som när den där madrassen vecklas ut och automatiskt fylls med luft. För mig är det minst lika fräckt som en penna som sprutar syra eller en bil som kan åka under vattnet.
All konsumtion är dock inte glädjefylld. Det finns inget värre än att tvingas köpa saker man inte vill ha men behöver. Hur många gånger har man inte varit i behov av en enda droppe superlim och köpt en flång ny tub eftersom de man skaffat alla andra gånger man behövt bara en droppe lim torkat ihop och blivit obrukbara?
Den gången jag inte hade något annat val än att köpa en ny skrivare eftersom den typ av färg man ska använda i min gamla inte tillverkades längre blev jag argare än när Trump valdes till president.
Den absolut sämsta konsumtionen är att som vuxen köpa sådant man ville ha som barn. Det leder enbart till besvikelse och tomhet.
Under en period ville jag över allt annat ha en liten enarmad bandit som salufördes i någon av alla de kataloger full med meningslöst skräp som överöste postlådan.
Hur oändligt rolig skulle tillvaron inte vara bara jag ägde en sådan? Mamma tyckte det var onödigt så det blev inget. Häromåret hittade jag en exakt likadan på en tvivelaktig kinesisk hemsida. Det blev en beställning bara för att jag kunde. Den var kul i flera sekunder. Jag skulle lyssnat på morsan.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
När ska jag behöva slippa resa mig för gamlingar på bussen?
