Häromdagen var jag med om en märklig upplevelse. Ska strax redogöra för den, men vill först bara lägga grunden, måla scendekoren och sätta stämningen:
Jag var på väg till mitt andra jobb, ty – tro det eller ej – jag sysslar inte enbart med att skriva kåserier för GP. Många skulle till och med kalla det mitt riktiga jobb. Så här års tar jag mig oftast dit genom att cykla, men den här dagen var jag trött i kroppen efter ett par dagar på landet.
Helgen hade gått i sågens, klyvens, spadens, räfsans och den heliga krattans tecken. Muskelgrupper som knappt längre var muskelgrupper, kött som fört en tynande tillvaro i min journalistkropp och kanske bitvis förvandlats till död vävnad hade brutalt väckts till liv. Om man med ”liv” menar den typ man förknippar med zombieskap: död men ändå levande. Ni fattar. Gubbtrött, helt enkelt. Alltså orkade jag inte cykla, det var dit jag ville komma, utan tog spårvagnen. Och nu kan själva historien börja.
Jag kliver på elvans spårvagn, spanar in ett tomt säte och styr kosan dit. På huvudet, över öronen, har jag mina hörlurar; sådana där stora, utanpå-öronen-lurar, med aktiv brusreducering. Sådana som filtrerar bort omvärldens ljud och gör att jag kan lyssna på musik, poddar eller ljudböcker på normal ljudnivå och ändå inte bli störd av medpassagerare.
Eller: de borde filtrera bort omvärldens ljud så att jag inte blir störd av medpassagerare, ska jag väl tillägga.
Framför mig på sätet sitter en kvinna i yngre medelåldern. Hon pratar högt och ljudligt. Så högt och tydligt att till och med jag, som har brusreducerande hörlurar, inte kan stänga henne ute. Hon har små airpods i sina öron och det är tydligt att hon pratar med någon i telefon. Det är ett privat samtal som behandlar ett par hon känner och hur mannen mår i detta förhållande.
Okej. Numera är jag van vid att höra folk prata ogenerat om privata saker i det offentliga rummet. Personligen skulle jag känna att det vore pinsamt, men jag fattar också att det delvis är en generationsfråga: för människor som vuxit upp med mobiltelefon sedan barnsben är en direkt och ständigt pågående kommunikation något högst naturligt. Det är inget konstigt att prata med någon högt i telefon på spårvagnen, ty det är ingen skillnad mellan detta och att prata med någon som fysiskt sitter bredvid en.
Man förutsätter att de fattar hur telefonsamtal funkar. Att deras röst ändå hörs ut, även om inte rösten i lurarna gör det. Och att de högaktningsfullt skiter i detta.
Spårvagnen stannar vid Stenpiren. Där stiger ytterligare en kvinna på och sätter sig tvärs över mittgången från den andra kvinnan. Även hon pratar i telefon, fast direkt i mobilen. Även hon pratar högt och tydligt, så högt och tydligt att jag, genom mina lurar – nämnde jag att jag har brusreducerande sådana? – och musiken i dem hör att det är ett jobbsamtal. Någon har inte lämnat in något till rätt instans, kan jag utröna av snacket, och den här tjejen häller ovett över någon medarbetare.
Ser ni scenen framför er? Här har alltså uppstått den smått bisarra situationen att två personer sitter på en spårvagn, nära varandra och pratar högt med två andra personer som inte är där.
Låt oss leka med tanken att någon skulle komma in i spårvagnen just i det ögonblicket. Vi tänker oss vidare att denna person kommer in bakom de två pratande och därför inte registrerar de vita lurarna i den första kvinnans öron eller mobilen i den andras hand. Scenen måste då te sig helt galen: två personer sitter på varsin sida om mittgången, tittar rakt fram och pratar högt, rakt ut. Två personer som håller varsin monolog, sida vid sida.
Jag fnissar lite nervöst för mig själv. Det känns som om jag har bytt dimension och hamnat i en värld av sketcher. Tankarna går genast till Monty Python-filmen Life of Brian, ”Ett Herrans liv” hette den väl på svenska, som hade svensk premiär 1980. I den finns en scen där gatuprofeterna i Jerusalem står, sida vid sida på en särskild mur, och gastar ut profetior. Alla rapar upp sin egen heliga gallimatias och ingen lyssnar på den profet som står precis bredvid. Resultatet blir ett sammelsurium av osammanhängande röster som sköljer över en.
I stället för ett flygplansläge tycker jag att alla mobiltelefoner borde innehålla ett spårvagnsläge.
Okej, kanske inte en klockren liknelse, men något i spårvagnsmötet påminner mig om den. Vi släpper det, för nu kommer vi till det lustigaste i hela den här historien. Tycker jag.
Efter ungefär en, kanske två minuter så uppfattar den senast tillkomna kvinnan att någon i närheten sitter och pratar lika högt, bara någon meter bort. När detta sker rycker nykomlingen till med huvudet, ser sig snabbt omkring och lokaliserar kvinnan med airpodarna. Varpå följande händer: hon skickar en arg blick mot den andra, som om denna stör henne i samtalet, reser sig och går bakåt i vagnen. Jag hör henne fortsätta prata längre bak.
Så: hon uppfattar alltså det störande i att en person sitter och pratar högt rakt ut på spårvagnen, hon reagerar på det och går därifrån. Utan att för en enda sekunds ögonblick överväga att avsluta sin egen handling, vilken utgörs av exakt samma störande beteende.
När jag, strax därpå, kliver av spårvagnen vid Brunnsparken har jag redan formulerat en ny föreskrift som gäller stadens färdmedel: i stället för ett flygplansläge tycker jag att alla mobiltelefoner borde innehålla ett spårvagnsläge. Det skulle dock inte fungera som flygplansläget. Det skulle alltså inte stänga av mobilens trådlösa sändare och mottagare, mobilnät, Wi-Fi och Bluetooth, vilka förhindrar störningar på flygplanets utrustning, sparar batteri och hindrar telefonen från att söka efter täckning.
Nej, spårvagnsläget skulle i stället, så fort någon svarar på ett inkommande samtal och samtidigt sitter på en spårvagn, automatiskt sätta på mobiltelefonens högtalare på högsta volym.
På det sättet får alla på spårvagnen äntligen ta del av hela samtalet och behöver inte enbart lyssna till enbart den ena sidan av konversationen. Det är klart att jag vill veta varför Eskil inte är helt lycklig i förhållandet med Katja och vart tusan postgången har skickat mappen med ritningarna på de två kustnära treplanshusen.
Ska jag sitta och lyssna på högljutt prat så ska jag banne mig också få höra allt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
