I höstas, i Yorkshire, fick jag chansen att besöka systrarna Brontës hem. Om man älskar engelska 1800-talsromaner – och hur kan man undgå att göra det? – är det svårt att tänka sig ett bättre resmål.
Prästgården där författarsystrarna Charlotte, Emily och Anne växte upp finns bevarad, och några av rummen är nästan i originalskick. Byn Haworth där huset ligger är visserligen turistpräglad, men ändå idyllisk.
Det var för systrarna jag kom, men när jag åkte därifrån tänkte jag mest på deras pappa, Patrick.
Från Haworth kan man gå rakt ut på heden och göra långa vandringar bland ljung, får och små porlande bäckar. Stigarna är leriga, regnskurarna kommer snabbt och oväntat. Allt är perfekt.
Om man vill kan man vandra till en enslig beläget ruin som eventuellt var förlagan till gården Svindlande höjder i Emilys roman med samma namn. Det är den mest kända Brontëromanen, tillsammans med storasyster Charlottes ”Jane Eyre”.
Inne i prästgården finns originalmanus och personliga tillhörigheter utställda. Bisarrt nog kan man se en näsduk med bevarade blodfläckar som lillasyster Anne hostade upp innan hon dog i tuberkulos 1849.
För det är ju det: att de dog allihop. Unga.
Tre systrar i en enslig by som skriver ett par mästerverk och sedan dör. Inte konstigt att de blev mytologiserade.
Nå, nu kommer vi till pappa Patrick.
Till på köpet började det dyka upp fans till hans författardöttrar. De tiggde pappan om hårlockar, en bit av ett klädesplagg eller vad som helst.
Han kom från en fattig irländsk familj men fick chansen att studera till präst i Cambridge. Livet verkade arta sig rätt bra för honom. Han fick sin första tjänst, gifte sig och fick barn. Fem döttrar och en son hann det bli.
Sedan började döendet.
Först dog frun, eventuellt i äggstockscancer. Tuberkulosen tog resten av familjen. De båda yngsta systrarna blev elva respektive tolv år gamla. De övriga hann åtminstone bli vuxna. Charlotte blev överlägset äldst: 38.
Pappa Patrick överlevde dem allihop. Han blev 84. Han såg dåligt men i övrigt var han rätt kry.
Vilken bitter ironi! Att förlora sin fru och alla sex barnen och sedan sitta där i det tomma huset och känna att ”nämen själv mår jag fint”.
Till på köpet började det dyka upp fans till hans författardöttrar. De tiggde pappan om hårlockar, en bit av ett klädesplagg eller vad som helst.
Men nu tänker jag så här. Att mannen var ju präst. Han måste ha läst om Noomi i Bibeln, närmare bestämt i Ruts bok.
Mitt bland all blodspillan och grymhet i Gamla Testamentet – det är en av de obehagligaste texter jag har läst – är Ruts bok en väldigt varm och mänsklig liten berättelse.
Noomi flyr undan en hungersnöd med sin familj. Men både hennes man och hennes båda söner dör.
Precis som Patrick Brontë blir Noomi ensam kvar.
De är två människor som förlorat allt, en från verklighetens Yorkshire, en från Bibelns Israel.
Någon, tänker jag, borde göra en film där de får träffas. Nej, skriva en roman, menar jag förstås: en engelsk 1800-talsroman.
Eller ännu hellre: en lång serie böcker.
Noomi och Patrick gör en utflykt. Noomi och Patrick bakar en tårta. Noomi och Patrick hittar en skatt.
Kanske kunde det vara science fiction-böcker. Tidsresor och sånt. Dinosaurier?
Ja, jag vet, det här blir bara dummare och dummare.
Men de måste ha varit så ensamma.
Jag vill bara att de ska få träffas. Jag vill att de ska få tröst av varandra. Jag vill att de ska få det bra.
Åk gärna till Haworth, förresten, det rekommenderar jag varmt.
Fotnot: Det finns en sevärd långfilm om systrarna Brontë, inspelad på plats i Haworth. Den heter To walk invisible. Men framför allt ska man förstås läsa deras böcker.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
