När jag tittar på reality-tv reagerar jag på att deltagarna har så märkliga titlar. Det står inte bilmekaniker eller hemsamarit på skylten utan saker som jag aldrig hört förut, på engelska. Jag inser att det har uppkommit nya jobb sedan jag själv var ute på jobbsökarmarknaden, varav av ett till exempel heter ”CEO”. Jag tror att det är förnämligt, men vet inte helt säkert. En annan frekvent förekommande titel är ”mood manager”. Det låter så fint att jag tänker att jag omöjligt skulle kunna kvalificera mig till det, men när jag googlar förstår jag att en ”mood manager” bara ska ”skapa engagemang, kunskap och glädje på jobbet”. Det verkar vara ett sjukt meningslöst jobb som jag ändå skulle ha svårt att få. De vill nog ha en yngre med ett bredare leende som inte hela tiden är smådeprimerad.
Eftersom jag äger en lokal med hyresgäster kan det hända att jag får höra klagomål gällande min roll. De frågar var fruktkorgarna och värmeljusen är. De frågar om teambildande aktiviteter. Jag säger att de får nöja sig med att jag svabbar golven då och då. Inte sällan är jag sur på morgonen för att jag kanske har sovit dåligt, eller för att kvinnan i secondhandaffären vägrar sälja mina märkeskläder eller för att folk i min omedelbara närhet, i alla riktningar, uppe, nere och på sidorna, kör tvättmaskinen dygnets alla timmar.
Nu har det gått några månader och hon tar sig frimodigt rätten att bryta mot exakt alla oskrivna regler.
Till mitt försvar kan sägas att ingen annan på kontoret heller är särskilt glädjestrålande. Alla är gamla och desillusionerade och vill inte umgås med varandra i onödan. Men en dag förändrades allt när det kom in en ny hyresgäst med ett nyfiket leende på läpparna, bara det klart suspekt. Redan efter ett par veckor föreslog hon en AW. Jag försökte självklart smita undan. Vad är poängen? Folk droppade av förstås och till slut var det bara jag kvar. Vi två gick på AW och det var ganska trevligt, måste erkännas. Nu har det gått några månader och hon tar sig frimodigt rätten att bryta mot exakt alla oskrivna regler. Nu är det till exempel julen som nalkas och vår grej är att inte låtsas om det. Men den nya hyresgästen har självsvåldigt bokat julbord på en närliggande restaurang, samt tagit med sig en julkalender med chokladbitar i som vi ska turas om att öppna. Jag sa att jag kanske inte kommer att bidra så mycket till julmyset, för tydligen ska det också pyntas.
Det är uppenbart att hon inte fattar vår kultur. Varför inte göra det trevligt när det går, tänker hon nog. Jag kan inte svara på det, vet bara att det bär mig emot. Vad som också bär mig emot är att erkänna att jag har varit på något bättre humör på sistone. Den saken gör mig fundersam. ”Mood manager” kanske bara är ett ganska meningslöst jobb.
Äter: Inte tomat, eftersom jag betalade tio spänn för en normalstor, blek variant häromdagen och för första gången insåg vad de kostar.
Gör: Samma saker som jag alltid gör, vilket börjar kännas upprepande i det här skedet av livet.
Tittar på: ”Robinson” (TV4), fast jag inte skulle. Men dissar ”Gränslandet” i år, vilket jag är ofantligt stolt över.
Läs fler krönikor av Sara Kadefors:
LÄS MER:Kulturtanterna bör ägna sig mer åt självreflektion
LÄS MER:Tandhygienisten gav mitt liv mervärde
LÄS MER:Ingen vet att jag vill flytta hem till Göteborg
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
