När vi nu hamnat i ett passiviserat läge är det något som fattas oss. Avsaknaden av de verkliga sinnesintrycken, de pulshöjande händelserna, har gjort oss avmätta. Man vet att inget kommer hända, men man bryr sig inte, man varken försöker eller kan ändra på något. Men själen behöver sin mentala shot för att hålla sig vid liv, à jour, vaken.
Det avmätta tillståndet har gjort att jag ibland dagdrömmer om ett ännu mera stilla liv. Stillhet föder stillhet, som Stefan Stefansson en gång diktade. Jag drömmer om att jobba hos violintillverkaren som jag går förbi varje morgon. Börja dagen med att långsamt kliva in på arbetsplatsen och slänga några blickar över violinerna. I tysthet klura över träslag. Mahogny? Ebenholts? Ene? Lärk? Blåsa bort små rester av träspån från händerna, kisa med ögonen och syna speglingen i lacken, humma för mig själv med händerna knäppta bakom ryggen och ta god tid på mig innan jag ger mig på nästa steg i processen. Omsluten av hantverk och tystnad, spana på förbipasserande, smutta på en het kopp kaffe.
LÄS MER:Jag tycker inte att du är dig själv längre
Men då! Plötsligt rycks jag upp ur min dröm om violintillverkning; en mycket högljudd motorcykel bränner förbi. Där är det! Ljudet av en motorcykel som bränner förbi. Jag dras upp ur dvalan. Jag älskar det. En mental shot. En påminnelse om hur det brukar vara, hur det kan låta i en stad där det normalt sett händer saker. Där det finns olika typer av människor. Där livet har starka kontraster. Det är det jag gillar. Fart. Ljud. Påminnelser. Puls. Det vobblar i organen, lungorna fylls med vibrationer och näsvingarna läppjar doften av bränt gummi. Fönsterrutorna hos violintillverkaren skallrar av resonans. Han är rädd, spanar ut, bränner sig på kaffet. Lugn, det är lugnt, jag finns här. Men jag vill ha ett högre ljud från motorcyklarna. Ett vibrato som skär igenom, bryter ledet av cyklister som plingar när man går i cykelbanan. Skakar om körsbärsträden. Får kulturarbetarna att sätta vinet i vrångstrupen. Grupperar om på uteserveringarna. Själens jordfräs och en grundbult i stadsbilden. Gillar du inte ljudet får du flytta. Vart vet jag inte.
Jag älskar drömmen om violintillverkaren. Alla violiner jag hade kunnat reparera, alla otroliga möten som hade kunnat ske inne i butiken. Mahognyns efterklang. Lärkens doft. Stefan Stefanssons malande stämma. Men jag har inte tid med det nu. Det får någon annan sköta. Med ny energi och i vaket tillstånd ilar jag i väg till ljudet av en motorcykel som laglöst mullrar bort.
LÄS MER:Inför ett betygssystem för alla delar av livet
Gör: Åker på inspirationsrundor, handlar rekvisita i olika affärer. Besöker nya ställen. Absolut en av de roligaste delarna inför ett projekt.
Äter: På Hasselssons matlucka som nu även huserar på Storans uteservering! Må!
Lyssnar på: Niklas Pihl och Abbe – ”Vad jag än säger”, på Youtube. Ett projekt jag har tillsammans med Adam Axelsson som grundar sig i klassisk hiphop från tidigt 2000-tal. Krossade hjärtan, en mick, en vänskap.
LÄS MER:Det är krögarna det är synd om – inte mig
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med podden ”Stefan och Thomas” och spelar in långfilmen ”Vernissage hos Gud”.
