Från september 1955 till april 1956 arbetade konstnären Knut Irwe tillsammans med 15 andra målare och 16 snickare på ett konstverk. Irwe skapade flera offentliga verk, men detta var något extra. När verket var klart att signeras mätte det 4 000 kvadratmeter och sades vara världens största konstverk. Det föreställde ett stiliserat alplandskap och täckte fasaden på Lisebergs bergbana.
1987 revs bergbanan för att lämna plats åt nya attraktioner och Irwes målning blev till flisor. Då hade 41 miljoner personer skrikit sig igenom åkturen bakom världens största målning.
Svårt hitta regler som fungerar i alla situationer
Vad händer med den offentliga konsten i en stad som växer? Vad gör man av en staty som står i vägen eller integrerat verk i en byggnad som ska rivas?
– Varje konstverk har en upphovsrätt som reglerar vad ägaren till verket får göra och inte göra, likaså finns kulturmiljölagen att ta hänsyn till, förklarar Cecilia Borgström Fälth, enhetschef på Göteborg Konst, en enhet inom kulturförvaltningen som ansvarar för Göteborgs Stads offentliga konst, inklusive produktion och beställningar.
– Ibland stöter vi på verk som behöver tas bort av en eller annan anledning. Vi brottas ständigt med verk som skadas eller måste flyttas på grund av renoveringar.
Men det är svårt att hitta regler eller ett förhållningssätt som går att applicera på alla situationer.
– Varje verk har sitt scenario utifrån skick och plats. Man måste titta på helheten. Vad är exempelvis ett torg då och i dag, hur ser de sociala relationerna ut? Vi kan inte bara se konsten som ett objekt som är integrerat i en byggnad eller i stadsrummet. Det kan vara ett temporärt verk, säger Jan Dahlqvist som är konstantikvarie på Göteborg Konst.
Hade Knut Irwes verk räddats i dag? Knappast.
– Alla verk går inte att rädda, säger Jan Dahlqvist. Men det går att hitta andra lösningar. Nu har vi ett uppdrag att titta på en väggrelief av Lisa Larson från 1956 på Lundby Gymnasium. Tanken är att plocka ner verket innan byggnaden rivs 2021 och därefter sätta upp det igen på en lämplig plats. Men det är inte helt enkelt. Verket är integrerat i en tidstypisk byggnad. Lyfter man in ett keramiskt verk i en annan kontext, kan man fundera på om iscensättningen blir den som konstnären tänkt sig. Ska man i stället upphandla ett nytt verk och skänka Lisa Larsons verk till exempelvis Röhsska museet?
Verk på Munkebäcksgymnasiet plockades isär
Ett annat exempel är när Munkebäcksgymnasiet skulle rivas för några år sedan. Där fanns en konstnärlig gestaltning av Baengt Dimming.
– Men vad gör man av en sextio meter lång och åtta meter bred vägg? Vi tog kontakt med konstnärens efterlevande som äger konstnärens bildrättigheter. De fick först plocka de delar de ville ha. Det som blev kvar av träväggen skänkte vi till konstnärernas kollektivverkstad. Det var en bra och väldokumenterad process.
Men vad hände med Knut Irwes verk? Förmodligen brydde han sig inte det minsta om att det revs. Verket målades om flera gånger och till slut ville han inte kännas vid målningen.
LÄS MER:Otto Schulz – den okände inredningskungen från Göteborg
