Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Peter Währborg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Peter Währborg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Peter Währborg: Om behovet av trygghet

Professor Peter Währborg belyser den otrygghet som följer i pandemins kölvatten. ”Nästan varje dag hör jag vuxna som känner sig otrygga på grund av pandemin eller hälsan i största allmänhet. Jobbet, ekonomin eller ofrivillig ensamhet är andra vanliga källor till otrygghet”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I ofärdstider som denna ger sig några av våra allra mest betydelsefulla behov till känna. Trygghet är ett sådant behov. Nästan varje dag hör jag vuxna som känner sig otrygga på grund av pandemin eller hälsan i största allmänhet. Jobbet, ekonomin eller ofrivillig ensamhet är andra vanliga källor till otrygghet. Kvinnor är vanliga offer för denna otrygghet till och med i det egna hemmet på grund av våld och övergrepp. Unga berättar om arbetslöshet eller den besvärliga skolsituationen. Andra barn och unga berättar om våld, hot och mobbning. Också gängbildning och utanförskap är vanliga konsekvenser av otrygghet.

Trygghet har två viktiga och olika betydelser, dels den upplevda och dels den faktiska. Det är dessa ”tryggheter” som avgör politiska val och borgar för lugn och stabilitet eller dess alltför vanliga motsats. Med trygghet menar jag fyra saker; frihet (exempelvis att få bestämma över sitt liv, handlingsfrihet och rörelsefrihet), stabilitet (gäller till exempel frihetens villkor, försörjning, lagar och moralnormer), skydd (mot integritetskränkning, våld och övergrepp) och hjälp (när man behöver det med exempelvis sjukvård, bostad och försörjning). Det saknas undersökningar, men min gissning är att de nordiska länderna ligger bra till i dessa avseenden. Men inte tillräckligt bra och inte för alla, hävdar jag.

I länder med utbredd otrygghet, upplevd och/eller faktisk, tenderar samhällsegoismen att bli allt mer påtaglig och oförblommerad. Isolationistiska länder blir slutna system som kategoriskt avvisar andras inflytande eller påverkan. Individegoismen ges utrymme att växa sig allt starkare på bekostnad av den bortslumpade friheten. I nationalismens namn predikas skydd mot andras varor och inflytande på utvecklingen.

Trygghet och känslan av trygghet har en avgörande betydelse för varje land, menar jag. Problemet med tryggheten är att om inte alla ovan beskrivna delar finns med så finns det heller ingen trygghet. Frihet är betydelselös och till och med farlig om den inte har sina gränser. Ett land utan frihet kan liknas vid en bil utan chaufför. Ju mindre frihet desto färre chaufförer. Utan försörjning, lagar och moral försvinner medborgarna och blir motborgare. Skyddslöshet har så många gånger visat sig skapa upptrappning i form av hat, beväpning eller rädsla. En rädsla som skapar oro, sjukdom och förtvivlan. Lika viktigt är landets förmåga att hjälpa de hjälpsökande. Människan är det enda djur som kan prioritera svaghet före den råa styrkan, tack vare vår förmåga till medkänsla och våra förståndiga hjärnor.

Varför detta tjat om trygghet? Jo, därför att i ofärdstider som denna ställs svåra frågor till oss alla. I min vardag möter jag allt oftare människor som saknar den trygghet som är livets jordmån. Varför saknas denna trygghet för så många? I det engelska språket finns inte ens det ”svenska” trygghetsbegreppet. Det gör det i Lerum. Där har man i alla fall en trygghetsrunda som är 1,6 kilometerlång. Borde den inte vara lite längre?